Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Jakt och fiske - 1. Jakt och jaktlagstiftning. Av A. Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKT OCH JAKTLAGSTIFTNING.
209
Dödade under
5-årsperioden:
Björnar Vargar Lodjur Järvar
1861—1865 ...... 532 556 679 546
1901—1905 ...... 62 146 49 465
under år 1913 ..... 2 43 15 51
Till förhindrande av björnens fullständiga utrotande åtnjuter detta
djur numera skydd inom kronans jaktområden, och förut utgående
skott-premier för lo hava indragits. Sådana utbetalas av statsmedel numera
endast för varg med 50 kr., för järv med 10 kr. samt för sälhund med 4 kr.
För dödande av mindre skadedjur såsom räv, grävling, hök, uv, kråka m. fi.
utbetalas i de flesta landsändar premier till växlande belopp, utgående av
anslag från landsting, hushållningssällskap, kommuner eller
jaktvårdsföreningar. Följande antal mindre rovdjur och rovfåglar uppgivas hava
dödats år 1913: rävar 13 781, mårdar 123, uttrar 9, grävlingar 4196,
säl-hundar 8 619, örnar 182, uvar 486, hökar 15 601, kråkor 247 911.
Tager man en överblick av det nyttiga villebrådets förekomst inom
landet, finner man, att älgen förekommer mer eller mindre talrikt i de flesta
landsändar ifrån norra Skåne ända upp i Norrbotten och tyckes visa
benägenhet att utbreda sig även till områden, där han för närvarande ej
har fasta stånd. Av de övriga hjortdjuren är den fordom i landets
fjällbygder talrika vildrenen alldeles försvunnen ur vår fauna; kronhjorten
förekommer endast inom ett inskränkt område i södra Skåne;
dovhjor-len hålles företrädesvis inom hägnade jaktparker, men förekommer
förvildad å några ställen i södra Sverige; rådjuret är ganska talrikt i södra
delarna av landet och har under senare tider utbrett sig långt norr ut.
Bland övriga däggdjur är haren allmännast föremål för jakt. I större
delen av landet jagas han med tillhjälp av stövare, och detta jaktsätt torde
få anses såsom det mest nationella och för vårt land typiska. I de
sydligare landskapen har den europeiska haren under senare decennier
inplanterats och flerstädes vunnit stor spridning, ja t. o. m. utträngt den
inhemska arten.
Bland hönsfåglarna äro tjädern, orren, järpen, riporna och rapphönan
av jägaren mest eftertraktade. De förekomma allt efter terrängens
beskaffenhet mer eller mindre allmänt, tjädern och järpen företrädesvis i de
egentliga skogstrakterna, orren såväl i skog som i hagmarker och å
ljunghedar, riporna endast i fjällbygderna och rapphönan i odlade nejder.
Fasanen har flerstädes införts och synes trivas väl å för densamma lämpliga
lokaler. Bland vadarfåglar skattas morkullan högst- såsom villebråd. Hon
häckar inom de flesta landskap, där fuktiga skogsmarker finnas, men hon
tyckes avtaga i antal, trots det att Sverige är bland de få länder, där denna
vackra fågel är av lagen fredad under en del av fortplantningstiden. Så
är även förhållandet med beckasinerna, som genom sumpmarkernas
fortgående utdikning mista lämpliga häckplatser. Bland simfåglarna torde
i jaktligt hänseende gräsanden vara den förnämsta, och hon förekommer
i växlande mängd såväl vid vattendrag inuti landet som vid havskusterna.
14—1214S3. Sveriges land och folk. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
