Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Bergshantering. Inl. av C. Sahlin - 1. Gruvbrytning. Av Walfrid Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNGRUVORNA.
227
1. GRUVBRYTNING.
Järngruvorna.
De svenska järnmalmsförekomsterna uppträda till huvudsaklig del
samlade inom tvenne skilda områden, nämligen i landets sydligare del i de
s. k. »Mellersta Sveriges bergslager» och i dess nordligaste del, i Lappland.
Det förstnämnda av dessa områden är beläget emellan 59 :e och 61 :a
breddgraderna samt 14°—19° O. L. fr. Greenw, och omfattar Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Örebro län samt östligaste
delen av Värmlands läns och sydligaste delarna av Kopparbergs och
Gävleborgs län, eller trakten mellan sydligaste delen av Bottniska viken i
öster och norr om sjön Vänern i väster. Dess areal uppgår till omkring
15 000 kvadratkilometer. Inom detta område befinna sig de världsbekanta
malmfyndigheterna vid Dannemora och Grängesberg; bland övriga
hithörande mera betydande fyndigheter må nämnas de vid Norberg,
Riddarhyttan, Stripa, Stråssa, Striberg, Dalkarlsberg, Persberg och Finnmossen.
Utanför nämnda område förekomma i mellersta och södra Sverige endast
enstaka järnmalmsfyndigheter av underordnad betydelse. Den största av
dessa är den titanrika järnmalmsförekomsten vid Taberg i Jönköpings län.
De lapska järnmalmsfyndigheterna äro till huvudsaklig del belägna
norr om polcirkeln inom Gällivare och Jukkasjärvi socknar i nordvästra
delen av Norrbottens län emellan 67 :e och 68 :e breddgraderna samt 19°—
22° O. L. fr. Greenw. Inom detta område, som har en areal av omkring
8 000 kvadratkilometer, befinna sig Sveriges största järnmalmsfyndigheter
Kirunavara och Gällivare, från vilka sedan ett par årtionden en betydande
malmexport äger rum, Tuolluvara samt de ännu ej med arbete belagda
malmfälten Luossavara, Svappavara, Leveäniemi, Ekströmsberg,
Mertai-nen m. fi. Utanför detta område förekomma mera betydande
järnmalmsförekomster i norra Sverige endast inom Kvikkjokks kapellag vid 67°
N. B. 17° 35’ O. L. fr. Greenw., där en stor förekomst av titanrik
järnmalm finnes vid Ruoutevare.
Samtliga de ovan åsyftade järnmalmerna äro s. k. bergmalmer och bestå av
magnetit eller järnglans eller bäggedera i mer eller mindre intim blandning
med s. k. lagerarter. Dessa lagerarter utgöras i allmänhet av ett eller flera av
följande mineral: kvarts, kalkspat, apatit, amfibol, pyroxen, granat, klorit o. a.
företrädesvis järn-, magnesia- och kalkhaltiga silikater. I några enstaka fall
ingår titanomagnetit eller titanjärn som beståndsdel i svenska järnmalmer.
La-gerartema giva åt malmen dess kemiska karaktär och därmed egenskaper, som
inverka vid malmernas tillgodogörande och på det framställda järnets eller stålets
beskaffenhet. På grund härav indelas de svenska järnmalmerna efter sin
mineralogiska och kemiska beskaffenhet
dels i
svartmalmer, med övervägande magnetit, och blodstenar med övervägande
järnglans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
