Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 9. Elektrisk industri - Elektrokemisk industri. Av W. Palmær
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 71
Yirr. TILLVERKNINGSINDUSTRI.
Med elektrokemisk industri förstås enligt allmänt vedertaget bruk ali
sådan industri, varigenom med elektricitetens hjälp kemiska produkter
åstadkommas. Detta kan ske på två sätt. Antingen kan elektriciteten
användas enbart som värmekälla — sådana förfaranden kallas
elektroter-miska — eller också kan man använda den elektriska strömmens förmåga
att sönderdela sammansatta ämnen — i de elektrolytiska förfarandena.
Med avseende på de produkter, som erhållas, kan man åter indela de
elektrokemiska metoderna i å ena sidan elektrometallurgiska, som avse
framställning av metaller eller legeringar och å andra sidan i sådana, som avse
framställning av s. k. kemiskt-tekniska produkter. För det senare
området finns icke något särskilt lämpat namn.
Den elektrokemiska industrien har utvecklat sig hastigt i Sverige och
befinner sig fortfarande i snabb tillväxt. Den skulle dock säkerligen i
närvarande stund haft en större omfattning än den har, om icke den
hittills gällande svenska vattenlagstiftningen i hög grad försvårat
tillgodogörandet av landets vattenkraft. Detta sakernas tillstånd har å andra
sidan medfört, att endast en ringa del av Sveriges vattenkraft hittills
förvärvats av utlänningar.
Vi övergå efter dessa inledande anmärkningar till en detaljerad
redogörelse för den svenska elektrokemiska industrien.
Elektrometallurgiska produkter. Tackjärn, stål och järnlegeringar. För
tillverkningen av tackjärn, stål och järnlegeringar (kiseljärn m. m.) redogöres i
avdelningen Järntillverkning, till vilken härmed hänvisas (sid. 249).
Zink och bly. Att framställa zink genom upphettning av rostad zinkmalm
med kol i elektrisk ugn i stället för genom upphettning i små retorter av bränd
lera, såsom enligt den äldre metoden, är en uppgift, som har mycket lockande
i sig. De elektriska ugnarna kunna byggas stora, matas kontinuerligt och äro
hållbara, på den grund att beskickningen skyddar ugnsväggarna mot för stark
upphettning från den i ugnens inre verksamma värmekällan (ljusbågen).
Härigenom sparas arbets- och retortkostnader. Vidare kan på grund av
värmekällans placering inne i ugnen värmet bättre tillgodogöras. Slutligen gör det icke
något, om beskickningen är starkt blyhaltig (i vilket fall lerretorter fördärvas),
då tvärtom i den elektriska ugnen blyet med lätthet överdestillerar tillsammans
med zinken. Trots att den på elektrisk väg alstrade värmeenheten är dyrare än
den ur bränsle erhållna, har därför den elektriska zinkframställningen varit
föremål för talrika försök. De, som först lett till resultat, äro de, som igångsatts av
vår berömde uppfinnare G. de Laval, om ock hans metod numera är modifierad.
Elektrisk zinkframställning bedrives inom landet i stor skala enligt denna
metod i Trollhättan vid Elektrotermiska aktiebolagets verk. Detta begynte sin
verksamhet under år 1910 med ett kraftbelopp av 7 000 elektriska hästkrafter;
under år 1912 uppfördes emellertid byggnader för ytterligare 11 000 hkr, så att
verkets kapacitet nu är 18 000 hkr. En del zink omdestilleras till s. k. finzink
av mycket hög renhetsgrad (99’»5 %), vilken användes för framställning av messing
och andra legeringar. Dessutom framställas en del järnlegeringar. Produktionen
utgjorde under år 1915 (utom ferrolegeringar):
ton
Blv......................... 547
Råzink........................7 150
Finzink....................... 8 470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
