Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Handel. [Av A. Berencreutz] - Inrikes handeln. Av H. Rosman - Handelsundervisningen. Av A. Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-510
IX. HANDEL.
Länge fortgick vår inrikes handel i de gamla hjulspåren. Ännu i början av
frihetstiden upplivades stadgarna mot landsköp, och allmogen förbjöds att idka
kustfart med skutor. Så småningom lossades dock de tryckande bojorna. År
1748 förklarade Regeringen, »att landshövdingarne hädanefter icke finge vara
städerna hinderliga uti deras handel och näring med några förbuds utfärdande
mot varors utförsel med deras fartyg till Stockholm och andra inrikes orter».
Efter den märkliga 1765—66 års riksdag utfärdades den 20 nov. 1766 en
författning, varigenom lantmannen förklarades äga frihet till seglations idkande på
alla orter inom riket samt att avsätta sina varor och lantbruksalster på vad ort
och ställe honom lägligast syntes. Även under Gustav III:s regering fortgick
utvecklingen i samma riktning. Spannmålshandeln frigavs 1775, så att alla, utan
avseende på stånd, fingo handla med spannmål, både i städer och på landet.
Är 1832 frigavs fullständigt kustbornas inrikes sjöfart, och de fingo även
rätt att segla till Finland, Norge och Danmark. Av vida större betydelse voro
de förändringar, som infördes 1846. Genom handelsordningen av den 22 dec.
s. å. öppnades tillfälle att få driva handel på landsbygden, dock med vissa
villkor och på visst avstånd från städerna. Genom förordningen av den 18 juni
1864 tog man steget fullt ut och medgav handelsfrihet nästan utan alla villkor.
Genom senare förordningar har dock gårdfarihandeln gjorts beroende av
särskild tillåtelse av länsstyrelserna.
De gamla stora marknaderna, med fri omsättning av alla slags varor,
hava i våra dagar förlorat en god del av sin betydelse ocli ersättas
alltmer av oftare återkommande torgdagar och månadsmöten, å vilka
saluföras lantmannaprodukter och alster av hemslöjd m. m., ävensom
regelbundna kreatursmarknader.
Den inre handeln i Sverige förmedlas till mycket stor del genom våra
ytterst talrika men oftast små ångbåtar, som underhålla en livlig trafik
å våra otaliga sjöar och vattendrag samt utefter kusten. Under de
senaste årtiondena hava dock järnvägarna härutinnan öppnat en skarp
konkurrens. Landsvägarna, där i äldre tider oupphörligt rörde sig långa
rader av jättelika foror — vilken sysselsättning för stora bygder utgjorde
rlet viktigaste näringsfånget — hava däremot alltmera förlorat i
betydelse för den inre omsättningen, undantagandes naturligtvis i de mera
avlägsna delarna av Nord-Sverige, där förhållandena härutinnan delvis ännu
behållit sin gamla prägel.
Handelsundervisningen.
Bedan 1734 års handelsförordning stadgade som villkor för rättighet att
idka handel dels en viss lärotid i yrket, i regeln 111/2 à 12 år, dels ock att
bestå i en av två handlande verkställd prövning i till handelsväsendet
hörande ämnen. Husbonden ålåg visserligen att giva sin lärling icke blott
praktisk handledning utan även teoretiska insikter i köpmansyrket, men
det är klart, att dessa senare i allmänhet blevo tämligen knapphändiga,
och med handelns uppblomstring och köpmannakårens växande betydelse
gjorde sig också behovet av verkliga handelsskolor alltmera kännbart.
Den första kända handelsskolan av någon betydenhet inrättades i slutet av
1700-talet på Öringe i Halland av kommerserådet Wurmb, utan tvivel samme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
