Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Samfärdsmedel - 6. Telefonväsendet. Inl. av E. Halling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»320
xi. samfärdsmedel.
6. TELEFONVÄSENDET.
Har Sverige i fråga om det nyss skildrade telegrafväsendet i såväl
tekniskt som trafikhänseende intagit en fullt jämnhög ståndpunkt med
andra länder, så har det i fråga om telefonväsendet, åtminstone under en
lång period av telefonens utvecklingsskede, gått ledande i täten. leke
blott har man i Sverige tillägnat sig alla tekniska förbättringar och genom
uppfinningar infört nya sådana, såväl på apparattillverkningens som
stationsinredningarnas och nätbyggnadens områden, utan även i
kvantitativt hänseende har en sådan utveckling åstadkommits, att Sverige i
förhållande till sin folkmängd haft flera telefoner än vilket annat land som
helst och för närvarande överträffas av endast ett land i Europa,
nämligen Danmark, samt av ett par utomeuropeiska länder, förnämligast
Förenta staterna.
Telefonväsendet i vårt land begynte under formen av enskilda telefonbolag.
Det första nätet anlades nämligen i Stockholm år 1880 av Stockholms
Bell-telefon-aktiebolag. Ungefär samtidigt byggdes telefonnät i Göteborg (1881), i Malmö och
Sundsvall samt några smärre städer (1881 eller närmast följande år). För att
förmedla förbindelsen mellan Statens ämbetsverk öppnades 1881 i Stockholm ett
andra nät, anlagt av Statens telegrafverk, och år 1882 anlades även av
Telegrafverket, utom åtskilliga förbindelser mellan telegrafstationer och enskilda
affärs-eller industriföretag, telefonnät i Uddevalla och Härnösand.
Samtidigt med dessa första anläggningar och under den närmast följande tiden
började å snart sagt alla mera betydande platser i landet enskilda telefonföreningar
att bildas. Dessa föreningar, som lämnat en viktig insats i det svenska
telefonväsendets utveckling, bildades i regeln mellan ett större eller mindre antal
personer i en stad eller en landsdel, vilka för egen del hade behov av
telefonförbindelse. Det för den gemensamma centralstationen nödiga kapitalet
samman-sköts, apparater o. dyl. inköptes gemensamt, men var och en betalade för den
del därav han använde, och vanligen byggde och bekostade även var och en sin
ledning. Förvaltningen sköttes, oftast kostnadsfritt, av ett utskott bland
föreningsmedlemmarna, och då var och en underhöll sin ledning, blev den årliga
avgiften, som endast behövdes för centralstationens underhåll och betjänande,
synnerligen obetydlig.
I en del större städer, av vilka några redan nämnts, togo emellertid vanliga
på vinst beräknade aktiebolag telefonväsendet om hand. Att avgifterna därvid
ställde sig något högre, ligger i sakens natur, så mycket mera som anspråken
på anläggningens tekniska godhet där i allmänhet ställdes högre.
Sammanbindning av de särskilda näten på olika orter kom efter hand till stånd,
i den mån teknikens utveckling medgav samtal på längre avstånd. I de flesta
fall anskaffades de härför nödiga medlen genom sammanskott och upptogs ingen
särskild avgift för samtal även mellan olika orter.
Så småningom hava de flesta av de enskilda bolagen och föreningarna förmåtts
att sälja sina nät till Staten, sedan denna börjat själv göra telefonanläggningar.
Det största av de enskilda bolagen, Aktiebolaget Stockholmstelefon, utgörande en
sammanslagning av de båda ursprungliga Stockholms Bell-telefonaktiebolag och
Stockholms allmänna telefonaktiebolag, kvarstår dock ännu som en icke obetydlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
