25 mot att låta sig representeras i centralkommittén. Då den år 1885 beslöt att på detta sätt förena sig med övriga fackföreningar i huvudstaden, var den på det klara med, att den löpte risken att ”riskera det goda omdöme, den lyckats förvärva”. Då den påföljande år nödgades taga ställning till det nya program, som centralkommittén hade antagit, vägrade den emellertid i vändningen. Den avvisade programmet såsom varande ”till sina tendenser allt för mycket ra-dikalt-socialistiskt samt, vad värre är, i ej ringa mån inhumant”. Den vände sig särskilt mot, att man i ingressen till programmet ”stämplat alla arbetsgivare som despoter och förtryckare” och förklarade, att de flesta av de i programmet upptagna kraven icke läte ”sig förenas med det nuvarande samhällsskicket”. Bokbinderiarbetareföreningen vägrade, som sagt, att godkänna detta program och återkallade omedelbart sina ombud i centralkommittén. Den anslöt sig samtidigt till ett av ”Tredje svenska arbetaremötet” fastställt program för en av mötet planerad sammanslutning benämnd Sveriges arbetaresamfund, ett alltigenom liberalt program. Men den gick ännu längre, i det att den lät publicera ett uttalande vari den förklarade, att den ”ej i ringaste mån erkänner sig vara solidarisk med socialdemokraterna eller deras förbund, utan tvärtom i högsta grad ogillar deras brutalitet samt våldsamma uppträdande”. Den riktade en appell till samtliga fackföreningar ”att i tid söka hämma den socialistiska rörelsen”. Sedan några år förlupit, började även denna fackförening se på socialdemokratin med blidare ögon, men det dröjde ända till år 1898, innan socialdemokraterna övertogo ledningen, och ända till år 1899, innan ”Arbetets söner” sjöngs vid dess sammanträden. Först år 1902 tog föreningen steget fullt ut och anslöt sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet. Stockholms bokbinderiarbetareförening var icke den enda fackförening, som försökte värja sig mot den socialistiska propagandan. Bleck- och plåtslagarefackföreningen i sam