50 alla organiserade arbetare inom dess eger naturliga verksamhetsområde, oavsett om de voro järn- och metallarbetare eller icke. Redan från början hade det nämligen i sina stadgar förklarat, att det ville ”på grundvalen av en noggrann och kraftig organisation bland samtliga arbetare inom den svenska järn- och metallindustrin värna och främja arbetar-nes ekonomiska intressen”. Ett stöd för antagandet, att man icke ens inom detta förbund ännu år 1906 var riktigt på det klara med behovet av en omorganisation enligt industriella linjer, finner man i ett uttalande, som en av dess ledande män gjorde inför landsorganisationens kongress nämnda år. Landssekreta-riatet hade föreslagit en sådan ändring i landsorganisationens stadgar, att begreppet industriförbund — förbund omfattande alla arbetare inom en och samma industri utan hänsyn till yrkesutbildning eller sysselsättning — skulle tillerkännas hemortsrätt vid sidan om begreppet fackförbund. Mot detta förslag uppträdde redaktören för förbundets tidning mycket energiskt. Han yttrade därvid: ”Principen har varit och bör väl vara, att varje arbetare bör tillhöra det förbund, som omfattar hans yrke. För att bibehålla denna princip ha vi järnarbetare motionerat om, att förbunden icke skola få bildas som industriförbund. De organisationsformer vi utbildat, böra vi bibehålla och därför bör ej i stadgarne talas om industriförbund, endast yrkesförbund”. Kongressen beslöt emellertid att bifalla landssekretariatets förslag. Industriförbundet blev alltså förklarat likaberättigat med fackförbundet inom landsorganisationen. 9. Principuttalande för industriförbund. Järn- och metallarbetareförbundets vägran att erkänna industri förbundstypen var så mycket egendomligare som detta förbund år 1905 hade blivit part i ett riksavtal inom den mekaniska verkstadsindustrin, där arbetsgivarne organiserat sig i ett industriförbund. Jämte järn- och metallarbe