Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Förvaltningen - 4. Syndikalisterna och strejk- och lockoutunderstödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
däremot nägot annorlunda med den från början intagna
ståndpunkten i strejkunderstödsfrågan. Den innebar ett
underkännande, ja rent av fördömande av den gamla
fackföreningsrörelsens understödsverksamhet. Man pekade på
resultatet av storstrejken 1909 och gjorde gällande, att
ar-betarne ”med sina femöringar icke komma någonstans mot
kapitalets guldklimpar”. Arbetarne borde i stället använda
sig av ”den direkta aktionen i form av den hänsynslösa och
hastigt igångsatta strejken, om ej annat hjälper, den
fullständiga generalstrejken”. I anslutning till denna
uppfattning uraktlåt man också avsiktligt att vidtaga några åtgärder
i syfte att organisera en understödsverksamhet, då den
syn-dikalistiska centralorganisationen (S. A. C.) bildades.
Erfarenheten är ju emellertid en sträng läromästare. Den
påvisade redan under de två första åren, att någon form
av understödsverksamhet vore erforderlig. Den framtvingade
först ett oorganiserat, frivilligt understöd de lokala
Barnorganisationerna emellan — ”listor utsändes till landets L. S. och
andra organisationer med begäran om ekonomisk hjälp” —
men vid 1912 års kongress krävdes från flera håll, att
under-stödsverksamheten skulle organiseras. Det påyrkades å ena
sidan, att en understödsfond skulle bildas hos
centralorganisationen, och å andra sidan föreslogs, att varje lokal
sam-organisation skulle bilda en sådan fond.
Av de olika förslagen framgick ”klart och tydligt behovet
av understöd vid konflikter”. En del av förslagen
”återspeglade” till och med ”den gamla organisationens
uppfattning”. Man beslöt också att erkänna understödsprincipen,
men man vägrade att centralisera understödet hos
huvudorganisationen. Kongressen ansåg sig visserligen sakna
befogenhet att i denna fråga ”föreslå det ena eller det andra”,
men riktade en allvarlig vädjan till alla lokala
samorganisa-tioner att ”bilda stridskassor att tillgå vid tillfällen, då
ekonomiskt stöd kräves”. De lokala samorganisationema borde
därför upptaga en veckokontingent av 40 öre per helt
betalande och 25 öre per halvt betalande medlem och vecka,
varav respektive 25 och 15 öre skulle avsättas till stridsfon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
