143 ”genom enig samverkan och solidaritet befrämja allas bästa, det vill säga skydda envar medlem för faran av nöd och undergång”, så vore det naturligt — menade man — att fackföreningame icke endast försökte ”avhjälpa bekymmer och brist under sjukdom utan även då arbetslöshet inträffar”. Men även med hänsyn till fackföreningsrörelsens eget intresse skulle sådan hjälpverksamhet komma att erbjuda fördelar, ty ”för organisationens framgång och utveckling är det av stor betydelse, att den inom sig upptager så många som möjligt för medlemmarne för dagen ekonomiska fördelar”, så att medlemmarne ”så långt det låter sig göra under alla livets fatalier kunna påräkna skydd och understöd, icke i form av allmosor utan såsom varande deras oomtvistliga rättigheter”. Numera lägger man icke minst vikt vid arbetslöshetsunderstödets betydelse ur lönepolitisk synpunkt, utan att likväl underkänna de rent filantropiska synpunkterna. Genom att tillförsäkra sina arbetslösa medlemmar ett, låt vara, ringa understöd, vilja förbunden förebygga, att deras medlemmar bringas i en sådan belägenhet, att de kunna finna sig nödsakade att åtaga sig arbete mot en lön, som understiger den organisationsmässigt, medelst överenskommelser mellan ar-betsgivarne eller deras organisationer och förbunden fastställda. Ä andra sidan har den meningen framförts inom fackför-eningsvärlden, att även om en understödsverksamhet av detta slag kan på detta sätt verka förebyggande, måste den anses falla utanför ramen för fackföreningsrörelsens naturliga uppgifter. Man gör gällande, att såväl arbetslöshetsförsäkringen som sjukunderstödsverksamheten verkar hämmande på organisationernas utveckling till ”revolutionära kamporganisationer” och invaggar medlemmarne i ”reformistiska vanföreställningar”. Det är särskilt från syndikalistiskt håll, som denna uppfattning förts till torgs, och där har man ju, såsom förut påpekats, till och med dragit nyttan av strejk-understödsverksamheten i tvivelsmål.