172 liga av dessa länder ha förutsättningarne icke varit lika gynnsamma som i vårt land, men i den mån som man kan anse att arbetslösheten måste inverka ofördelaktigt på fackföreningsrörelsens numerära utveckling, torde man icke kunna säga, att den svenska fackföreningsrörelsen varit särskilt gynnad. 4. Det kvinnliga inslaget. De kvinnliga arbetarne i vårt land ha alltid i jämförelse med männen varit relativt svagt representerade i fackföreningsrörelsen. Den ledande principen beträffande kvinnornas organisering är, att de skola tillhöra samma organisationer som männen, naturligtvis med undantag för de arbetsområden, där uteslutande kvinnlig arbetskraft sysselsättes. I syfte att främja organisationsarbetet inom dessa områden bildades visserligen år 1902 en speciell kvinnoorganisation, Kvinnornas fackförbund, vilken emellertid upplöstes redan år 1908 utan att ha lyckats få någon större betydelse. När landsorganisationen bildades år 1898, funnos endast 26 kvinnor inom de 16 förbund, som ansiöto sig till densamma. Året därpå uppgick antalet kvinnliga medlemmar inom landsorganisationen till 1,029 för att sedan stadigt ökas till år 1907, då det utgjorde 16,883. Därefter dalade det sakta nedåt, liksom för övrigt fallet var beträffande de manliga medlemmarnas antal. Ännu så sent som år 1917 ägde landsorganisationen endast 14,402 kvinnliga medlemmar. Den 31 december 1932 uppgick de kvinnliga medlemmarnas antal till 91,103 eller endast 14,2 % av landsorganisationens hela medlemsantal. Av de vid denna tidpunkt till landsorganisationen anslutna 41 förbunden ägde 29 kvinnliga medlemmar. Inom 6 förbund befunno sig kvinnorna i majoritet, nämligen inom hotell- och restaurangpersonals förbundet (79,2 %), beklädnads- och tobaksindustriarbetareförbunden (78,5 %), hatt-