214 Trots den tillspetsning, som den ekonomiska krisen fick år 1922, förmådde arbetareparten hävda sin ställning något bättre då än under de närmast föregående två åren. Ar-betsgivarne voro emellertid alltjämt överlägsna. Av arbetsinställelserna detta år avslutades 14 % i enlighet med arbets-givarnes villkor och 7 % i enlighet med arbetarnes fordringar, medan 78 % utmynnade i kompromiss. Tioårsperioden 1922—1932 kännetecknades som bekant av en relativt snabb återhämtning i konjunkturhänseende och fortgående förbättring till år 1929, då en våldsam omkastning skedde. Under denna tioårsperiod ökades antalet fackföreningsmedlemmar mycket kraftigt. Arbetareorganisationerna lyckades hålla sina positioner och i vissa fall flytta fram dem något under de goda åren. Med den tilltagande konjunkturför-sämringen i slutet av perioden nödgades de mer eller mindre motvilligt medverka till lönereduceringar. I de fall strejker tillgrepos, blev resultatet i regel kompromisser. 6. Fackföreningsverksamhetens inflytande på levnadsstandarden. I detta sammanhang skulle det naturligtvis vara av stort värde att kunna utröna i vad mån fackföreningsverksamheten utövat inflytande på arbetarnes levnadsstandard. Ett försök i det syftet torde emellertid få anses som ett tämligen hopplöst företag, efter som ett tillförlitligt och överskådligt material för den sakens bedömande icke lär kunna uppbringas. De förändringar i fråga om levnadsstandarden, som förmärkts under den period då denna verksamhet utövats, ha förorsakats av många samverkande omständigheter, av vilka fackföreningsverksamheten naturligtvis varit en och säkerligen icke den minst inflytelserika. Hur stor betydelse den haft härvidlag kan man däremot icke med exakta siffror påvisa. Beträffande t. ex. arbetstiden skulle