245 Förslag om att åstadkomma ett registersystem inom landsorganisationen behandlades av kongressen år 1922. Det vann emellertid icke kongressens gillande, förnämligast därför, att man befarade att kostnaderna skulle bli allt för betungande. Några principiella invändningar mot detsamma gjordes icke. År 1910 väcktes en motion i riksdagens andra kammare, vari påkallades statsmakternas ingripande mot arbetsgivarnes bojkottningsmetoder. I denna motion redogjordes utförligt för verkstadsföreningens registersystem. Av redogörelsen framgick bl. a., att, därest till föreningen ansluten arbetsgivare anställer en arbetare utan att först inhämta upplysningar om honom hos föreningen, blir arbetsgivaren, så snart det kommit till föreningens kännedom, att han anställt arbetare, underrättad om vad registret har att förtälja om denne. Därest denne tillhör de bojkottades skara, uppmanas arbetsgivaren att göra honom uppmärksam på, att föreningen äger kännedom om hans föregående, och varna honom ”för ett upprepande av vad som lägges honom till last”. Sedan någon tid gått, brukar föreningen anmoda arbetsgivaren att avgiva ett omdöme om, hur arbetaren skött sig på sin nya plats. De s. k. svarta listorna utsändas, då strejk eller lockout utbrutit eller då, som det brukar heta i Svenska arbetsgivareföreningens konfidentiella bojkottningscirkulär, arbetare ”uppsagt sina anställningar under sådana omständigheter, att uppsägningen är att betrakta såsom maskerad strejk”. Redan år 1897 kunde man inom skoarbetareförbundet konstatera en organiserad bojkott mot arbetare, som voro medlemmar av detta förbund. I förbundets tidning, meddelades år 1899 under rubriken ”Svältkur på tre månader”, att de skånska skofabrikanterna i början av året beslutat, att den arbetare, som slutade sin anställning icke skulle erhålla arbete hos någon fabrikant förrän efter tre månader. En liknande överenskommelse hade funnits tidigare mellan skofabrikanterna i Stockholm. Detta föranledde förtroendemannen att skriva till fabrikantföreningen och anhålla, att