283 vapnet, ha icke krönts med framgång. Detta kan särskilt sägas om försöken att i detta syfte åstadkomma arbetare-sammanslutningar. Utsikterna att lyckas härvidlag ha minskats i samma mån som intresset och förståelsen för fackföreningsrörelsen ökats inom arbetarklassen, och de, som icke kunna finna någon ro för denna rörelse och dess verk-samhetsmetoder, ha därför mer och mer nödgats förlita sig på andra samhällsklassers villighet och förmåga att bekämpa strejkerna. Man har emellertid numera i allmänhet kommit underfund med, att arbetsnedläggelse under vissa förhållanden måste anses vara både nödvändig och tillåten, varför det icke kan bli fråga om ett generellt fördömande eller bekämpande av strejkerna. Det är numera endast mot s. k. samhällsvådliga strejker, som man vill mobilisera de ”samhällsbevarande krafterna”. Under den strejkepidemi, som utbröt i Tyskland i samband med den politiska revolutionen i november 1918, organiserades en s. k. nödhjälp (Technische Nothilfe) i syfte att förhindra arbetsinställelser inom allmännyttiga företag, såsom t. ex. vatten-, gas- och elektricitetsverk, sjukhus etc. Trots att strängt taget inga verkligt samhällsvådliga arbetsinställelser förekommit i vårt land, vidtogos på sommaren 1921 åtgärder för att åstadkomma en svensk motsvarighet till denna ”nödhjälpsorganisation”. Den 6 juli konstituerades i Stockholm föreningen Samhällshjälpen. Den skulle vara ”opolitisk” och ”omfatta medlemmar — män och kvinnor — ur alla samhällsklasser”. Medlem-marne ha delats upp i två klasser: passiva, d. v. s. personer som erlägga en avgift av tio kronor per år, och aktiva, d. v. s. avgiftsbefriade personer, som äro villiga att utföra strejkbryteri. I ett cirkulär, som initiativtagarne läto sprida innan föreningen hade bildats, hette det, att föreningens verksamhet skulle ”begränsas till uteslutande sådant arbete, som är absolut nödvändigt för tillgodoseendet av alla samhällsklassers krav på obehindrad tillgång till erforderliga livsmedel, ljus, vatten, drivkraft, kommunikatio