300 bjudit vissa fördelar för arbetarne, även om detta i lika hög grad kan sägas beträffande arbetsgivarne. En annan fördel torde få anses ligga däri, att förhandlingsväsendet förenklats och koncentrerats. Nackdelarne ha ur arbetaresynpunkt måhända framförallt framträtt på så sätt, att den med industrialiseringen förenade nivelleringen påskyndats, vilket skulle betyda att nackdelarne huvudsakligen drabbat de yrkesutbildade, i lönehänseende bäst ställda arbetarne. Det torde ej heller kunna förnekas, att risken för arbetarne och deras organisationer att bliva invecklade i mycket omfattande och långvariga strejker och lockouter ökats. Frågan är likväl, om icke denna risk mera härleder sig från konsolideringen av arbetsgivareorganisationerna än från avtalsväsendets utveckling och om icke nivelleringen till förfång för de yrkesutbildade arbetarne skulle ha försiggått i lika raskt tempo även om icke riksavtal hade kommit till stånd. När man inom fackföreningsrörelsen reagerat mot denna avtalstyp, ha emellertid utan tvivel de taktiska synpunkterna varit förhärskande. Detta har särskilt varit fallet inom byggnadsindustrin, där man funnit att riksavtalet omöjliggjort eller i varje fall försvårat utnyttjandet av för arbetarne gynnsamma konjunkturer, vilka inom denna industri kunna göra sig gällande olika tider på olika orrer. Då landsorganisationens kongress sammanträdde år 1912 behandlade den en motion, vari hade yrkats, att kongressen måtte uttala, ”att vid nya avtals ingående arbetareorganisationerna bestämt motsätta sig införande av riksavtal och art de, där sådana redan finnas, inlägga all sin kraft för deras slopande samt att, i fall det skulle visa sig nödvändigt, taga under övervägande huruvida icke en strid borde tagas härför.” I sitt utlåtande över denna motion framhöll landssekretariatet, att det med fog kunde ifrågasättas, ”huruvida icke det för arbetarne och deras organisationer i många avseenden är fördelaktigare art en genomgående reglering sker på en gång och för alla arbetare inom ett visst yrke