Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Sagan - Konungen, hans marskalk och sju vise mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
42
DE SJU VISE MÄSTARE.
det var hon. Men hustrun svarade: »Gud förbjude, att jag
skulle så illa göra, om det ock icke blefve för menniskors
ögon uppenbaradt!» Då föreställde henne mannen, att när han
sjelf tillsade henne derom, så bröte hon ej sin trohet emot
honom, samt hotade henne, att om hon ej gjorde efter hans
vilja, så skulle hon i all sin lefnad ej få någon glad dag mera.
Då gaf hon i förskräckelsen efter och lofvade göra såsom
han tillsade henne, ehuru mycket det än vore henne emot.
Marskalken skyndade nu till konungen och sade honom, att
han funnit en qvinna, den skönaste i hela staden, som ville
komma, om han gåfve henne tusende gyllen, men endast
under det förbehåll, att det hela tiden skulle vara mörkt i
rummet och att hon skulle få gå bort innan det dagades, på det
ingen måtte få se henne. Det lofvade konungen; men qvinnan
behagade honom så mycket, att då det led emot dagningen,
ville han icke släppa henne. Häröfver råkade marskalken i
stor ångest; men då han erinrade konungen om sitt löfte,
blef denne vred och befallde honom gå. Då kunde marskalken
´icke dölja sanningen längre, ty det var redan ljusa dagen och
han fruktade att hans hustru kunde blifva af någon sedd och
sålunda både han och hon utskämda; derföre tillstod han nu,
att det var hans egen hustru, han fört till konungen, och bad
denne för Guds skull genast släppa henne. Då befallde
konungen att täckelset skulle tagas från fönstren, på det han måtte
se, om hans marskalk sagt sanning, och när han funnit, att
det så var, blef han svåra förtörnad och sade: »Du lågsinnade,
usle bof! för en snöd penning skull har du bragt skam
öfver din egen hustru; skynda dig derföre ur mitt rike och
blifver du der en dag längre, så skall du utan nåd mista ditt
lif.» Marskalken skyndade bort det fortaste han kunde och
kom sedan aldrig mera hvarken till konungen eller sin hustru.
Men då konungen förnam, att hon varit af sin man tvingad
att gå till honom, och gjort det mot sin vilja, höll han henne
sedan i stor ära, så länge hon lefde.
Konungen tog sedermera en annan marskalk och drog så
mot Rom med en väldig här, samt fordrade, att St. Pehrs
och St. Påwels lekamen måtte till honom utlemnas, eljest skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
