Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Sagan - Den sörjande enkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN SÖRJANDE ENKAN.
53
tärningarne, så att blod utlopp. Detta tog riddaren så illa vid
sig, att han genast nedföll på golfvet, som vore han död.
Hustrun slog vatten öfver honom, att han skulle komma sig för
igen, och till slut öppnade han åter sina ögon, men kunde
endast med matt röst bedja, att man måtte skicka efter en prest,
på det denne måtte gifva honom sakramentet. Dock var han
redan död, innan presten hann anlända. Öfver den rättsinnige
och allmänt aktade riddarens så hastiga död blef nu stor
sorg i hela staden; aldramest sörjde dock hans enka, och då
man sökte trösta henne, ropade hon: »Ack, ve mig arma qvinna!
Huru skulle jag kunna ega någon tröst. En sådan man kunde
jag ingenstädes finna, utan vill jag blifva som turturdufvan, när
hon har mist sin make. Aldrig tager hon någon annan, och
aldrig sätter hon sig på någon grön qvist mera, utan sörjer hela
sitt lif.» Då nu riddaren kort derefter vardt med stor ståt
jordad, kastade hon sig ned på likstenen öfver hans graf och gjorde
Gud ett löfte att aldrig skiljas derifrån, och när hennes
fränder sökte öfvertala henne att lemna grafven och vända åter till
sitt hem, sade hon dem det löfte hon gjort, och förklarade, att
hon aldrig ämnade bryta det. Då de sågo, att hon ej stod
att öfvertala, läto de uppföra en byggnad öfver grafven och förde
dit hvad hon till sitt uppehälle behöfde, och så satt hon der
och gret natt och dag.
I detta land var en lag, att när någon för tjufnad blifvit
hängd, skulle befallningsmannen i den trakten samma natt hålla
vakt vid galgen, för att tillse, att den hängdes döda kropp icke
blefve bortstulen. Hände detta, så miste befallningsmannen allt
hvad han egde både löst och fast, och hans lif stod i
konungens våld. Nu begaf det sig så, att på åttonde dagen efter
sedan riddaren blifvit begrafven, vardt en tjuf upphängd ej långt
från riddarens graf. Då natten inföll, väpnade sig
befallningsmannen, efter som lagen böd, och höll vakt invid galgen. Här
stod han länge, och då det var mycket kallt den natten, begynte
han frysa och tänkte vid sig sjelf: Står jag här längre, så
fryser jag ihjel; ingen lärer väl gifva sig ut i en sådan köld för
att stjäla bort en tjufs lik. Han började derföre se sig om efter
något ställe, der han kunde få värma sig, och då han i detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
