Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Sagan - Den sörjande enkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
36
DE SJU VISE MÄSTARE.
huru du betett dig mot din förre man, som dock tog sig döden
af sin alltför stora kärlek till dig. Det skall du icke göra mer
hvarken mot mig eller någon annan man.» Och dermed drog
han sitt svärd ut och högg henne hufvudet af.
Sedan sade mästaren: »Nådige herre, hafven Jock förstått
hvad jag nu berättat eder?» Kejsaren svarade: »Ja, och detta
var sannerligen en elak qvinna.» Mästaren sade: »Många likna
henne.»»Det kan väl vara» — genmälte kejsaren. — »Qvinnors ord
äro icke att tro; finge jag blott en gång höra min son tala,
såsom J lofvat mig, så ville jag sedan gerna dö.» Mästaren
sade: »I morgon skall han tala för eder; låten fördenskull
sammankalla alla edra rådsherrar och rikets förstar, att de måtte
höra hans tal.» Kejsaren lofvade att så göra.
Nu gingo mästarne till den unga herren och frågade honom
om han ej ville begynna att tala. Han svarade: »Nu är tiden
inne.» Då klädde de honom i purpur och kosteliga kläder, och
en af mästarne gick vid hans högra sida, en annan vid den
venstra, och så de öfrige två och två; derefter följde tjugutvå
trumpetare och tjugo skalmejare, pipare och allehanda harpolekare
och andra strängaspelare, som lekte ljufligen på sina olika
instrumenter och voro mycket glada. När kejsaren detta hörde,
frågade han hvad det betydde, och folket svarade: »Det är eder
son, som kommer gående med stor glädje, ty han vill i dag
tala för eder och hela menigheten.» Kejsaren sade; »Gud ske
pris derför; aldrig hafver jag ännu hört så ljufliga och goda
tidender.» I detsamma kom kejsarens son in i palatset och sade:
»Gud välsigne eder, vördade fader!» Då kejsaren hörde honom
tala, blef glädjen deröfver honom så öfvermäktig, att han
signade till golfvet. Sonen skyndade sig att lyfta honom upp igen
och ville nu begynna sitt tal; men det var sådant sorl ibland
folket af ifver att få se honom, att ingen kunde höra ett ord.
Kejsaren befallte då att kasta ut penningar på gatan, för att
locka folket dit; men detta hade sådan begärelse att få höra
kejsarens son tala, att det alls icke skötte om penningarne. Men
kejsaren vardt vred och lät utropa, att hvilken, som icke hölle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
