Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Varianter - B) Af de särskilda berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
108
DE SJU VISE MÄSTARE.
gull skal thu dö.» För öfrigt lika som i Le roman des sept
sages.
I Stuttgarter-handskriften heter kejsaren Octavian. Virgilius
uppför ett torn, öfverst på hvilket stod så många bilder med
klockor i handen, som det finnes provinser i (den romerska) verlden,
och midt i tornet satt en kejsare med ett gyldne äpple i handen.
Så snart nu en provins afföll från riket, ringde den dithörande
bilden med sin klocka och vände kejsaren ryggen. Vid den
ständigt brinnande elden voro tvenne brunnar, den ena med varmt
och den andra med kallt vatten. För öfrigt lika som i den
svenska bearbetningen. — Likaså i Dyocletianus’ Leben 74).
Hippokrates och Galenus.
I Li romans des sept sages. är det konungen af
Grekland, som skickar bud efter Ypocras, hvilken sänder sin »neueu»,
Den rätte fadren till det sjuka barnet är »signor de Frise».
I Le roman des sept sages är det, likasom i den svenska
bearbetningen, konungen af Ungern, som skickar efter Ypocras.
Barnets rätte fader är der grefven af Namur (li quens de Namur).
I den gamla svenska handskriften kallas denne endast »en riker
herra af främedhe land».
I ingendera nämnes Galenus; det är
blott fråga om Ypocras’ systerson. — I den gamla tyska
Stuttgarter-handskriften omtalas likväl redan »Gallienus». I
Dyocletianus’ Leben är barnets fader en »Hertzog von Österich»; i
handskriften i Erlanger-bibliotheket en konung af Burgund 75).
-
-
-
Konungen, hans marskalk och sju wise mästare.
Denna berättelse är i de äldsta bearbetningarne delad i
tvenne, hvaraf den ena handlar om Konungen och hans senechal,
den andra om Roms räddning af de vise. Den förra är
omisskänligen af österländskt ursprung, ehuru den i de flera särskilda
bearbetningarne undergått så många förändringar, att man i de
sednaste knappast igenkänner något spår af den första. I
Sandabar-boken och Syntipas är det en konungason, hvilken hans
badare beklagar, att han, i anseende till sin oformliga fetma, icke
skall kunna fortplanta sin kungliga ätt. Konungasonen säger sig
frukta detsamma och derföre icke hafva velat samtycka till det
giftermål hans fader föreslagit honom. Han skulle emedlertid gerna
vilja öfvertyga sig, om hans farhåga är grundad eller icke, och
utlofvar en rik belöning åt den, som dervid ville vara honom be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
