Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Konung Apollonius af Tyrus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONUNG APOLLONIUS AF TYRUS.
165
och kasta hennes kropp i hafvet. Detta åtog sig nu
Theophilus. När Tarsia, efter vanligheten, kom till grafven, rusade
han fram, fattade henne i håret och drog ut en knif för att
döda henne. Då ropade Tarsia: »Käre Theophilus, hvad har
jag brutit, att du vill förgöra mig? Gud är mitt vittne, att jag
aldrig hvarken med ord eller gerningar dig förtörnat.» Han
svarade: »Aldrig hafven J gjort mig något emot, och Gud vet
med hvad sinne jag detta förehafver; men Dionysias har befallt
mig det, och jag måste lyda henne, eljest blifver det min död.»
»Är det så,» sade nu Tarsia, »så besvär jag dig, för Guds
och min oskyldighets skuld, allenast att få en stund gå å sido
för att bedja till Gud.» Det medgaf Theophilus gerna och gick
så något ifrån henne; men i detsamma kommo några
sjöröfvare, som nyligen landstigit, och då de sågo den sköna
jungfrun och en beväpnad man, som hotade henne, jagade de
honom bort och förde henne om bord på deras fartyg.
När Theophilus det såg, och att fartyget i detsamma seg-
-lade bort, skyndade han hem till Dionysias och sade för henne,
att han fullgjort hennes befallning. Detta hörde Strangulio och
frågade sin hustru hvilken befallning hon gifvit Theophilus.
Dionysias svarade: »Hvart jag gick med min dotter och Tarsia,
hörde jag denna äras och berömmas, men min dotter lastade
och föraktade de, både dig och mig till stor försmädelse. Då
kom mig i sinnet, att Tarsias moder redan vid hennes födelse
är blifven död; att hennes foster moder Ligoris ock afsomnat,
och att hennes fader, konung Apollonius, nu varit borta i så
många år, utan att någonsin låta höra af sig, att intet tvifvel
är, det han icke äfvenled är död; så att numera ingen är
till, för hvilken vi behöfva rädas. Derföre lät jag döda Tarsia
och vill nu taga hennes klenoder att dermed pryda vår dotter.
Och må du icke frukta, att man skall upptäcka, huru det
tillgått; ty jag och Philomasia vilja anlägga sorgdrägt och låtsa
som vi svåra begreto hennes död. Gör du, käre man, likaså
och utsprid bland den menige man, att hon gått ut i förstaden
och der blifvit hasteligen sjuk, död och begrafven.» När
Strangulio detta allt hörde, blef han djupt bekymrad och ropade:
»Gud nåde mig, arme man, att jag skulle bindas vid en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
