Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
188
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
Efter Christi födelse, då man skref år 1080 ¹), var en påfve
uti Rom vid namn Clemens, som hade en syster, hvilken var
drottning uti Constantinopel. Hon var det året hafvande, och
förr än tiden kom, att hon skulle föda, skickade hennes herre
bud till påfven med begäran, att han ville säga hvad barnet
skulle heta. Påfven lät svara, att, om det blefve en gosse,
skulle denne kallas Clemens; men blefve det en flicka, skulle
hon benämnas Helena. När nu tiden kom, födde drottningen
en flicka, som kallades Helena och vexte upp i dygd, fromhet
och gudsfruktan, samt var dessutom så fager, att man
ingenstädes fann hennes like. Då Helena var 15 år gammal, dog
hennes moder, och sedan konungen, hennes fader, en lång tid varit
enkling, sände han bud till alla länder att söka en annan
gemål, som vore lika skön som Helena, men det fann han
ingenstädes. Sluteligen upptändes han af en brottslig begärelse
att äkta sin egen dotter; men då han gaf henne detta tillkänna,
blef hon högeligen bedröfvad, föll på knä för sin fader, med
gråtande ögon, och sade: »Käre fader, betänker eder bättre i
denna sak, ty man finner väl andra qvinnor, hvilka J kunnen
eder trolofva, att J dertill icke behöfven utvälja mig, till
begges våra själars förtappelse.» Härtill svarade fadren, att han
på sådant tal icke aktade, utan skulle trolofva henne, ehvad
det vore med eller mot hennes vilja. Då svarade den arma,
bedröfvade Helena: »Det skolen J veta, fader, att jag mycket
heldre vill nu dö, än jag samtycker till sådant.»
På samma tid hade hedningar anfallit Rom, då påfven
sände bud till sin svåger om hjelp och bistånd, hvilket konung
Antonius ock lofvade, samt begaf sig sjelf med hela sin
krigsmakt till Rom, der påfven gick honom till mötes och
välkomnade honom. Då sade konungen till påfven: »Jag är
hitkommen, ärevördige fader, att hjelpa eder i denna strid; men, när
den är slutad, vill jag af eder begära en sak, hvilken J nu
måsten lofva mig, och, om så icke sker, vill jag straxt draga
hem igen med allt mitt krigsfolk.» När påfven det hörde,
lofvade han, att konungens begäran skulle beviljas, ty han tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
