Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
195
henne, som lät på bästa sätt undfägna honom, så att han blef
drucken och insomnade, då hon, honom ovetande, tog brefven
och läste dem, och då hon fann, huru deruti stod, att Helena
blifvit förlöst med tvenne välskapade söner, kastade hon det
brefvet på elden och skref i stället ett annat, hvari hertigen
berättade, att Helena födt tvenne förskräckliga hundar, samt
bad konungen gifva tillkänna, om man skulle förgöra dem eller
icke. Detta bref förseglade hon sedan med det eftergjorda
signetet och lade det i budbärarens väska. När nu denne
vaknade, fortsatte han sin resa, utan att veta hvad som händt med
brefvet. Men den gamla drottningen passade noga på en och
hvar, som reste till eller ifrån Rom, ty hon sade sig mycket
längta att få några tidender från sin son.
Budet hade emedlertid kommit till Rom och lemnat konung
Henrik brefvet, och när han läste det, blef han så gripen
deraf, att han vardt helt röd i ansigtet, och underrättade straxt
påfven om brefvets innehåll, hvaröfver denne högeligen undrade
och frågade konungen, af hvad slägt hans gemål var och
hvarifrån hon var kommen. Då berättade konungen allt hvad han
sjelf visste om Helena: huruledes han funnit henne en flykting
från sitt eget hemland, derföre att hennes fader velat äkta
henne, och huru han sjelf sedermera tagit henne till sin gemål,
emot sin moders vilja; men af hvilken härkomst eller från hvad
land hon var, kände han icke.
När påfven Clemens detta hörde, blef han underlig till
mods och sade till konungen: »Efter edra ord, konung Henrik,
så tyckes mig det är min systerdotter, J hafven till gemål; ty
äfven hon har flytt från sitt land derföre, att hennes fader
velat äkta henne, och ingen vet hvart hon kommit.» Konungen
blef väl något tröstad häraf, men hade dock stor bedröfvelse
af de onda tidender han bekommit. Då sökte påfven ställa
honom tillfreds och sade: »Det är kanske icke så, som eder
är tillskrifvet. Detta har utan tvifvel någon gjort, som vill
uppreta eder emot Helena torde hända eder egen moder;
ty, såsom mig tyckes, är det qvinnoskrift.» Men konungen
försäkrade, att det icke kunde vara så, emedan brefvet vore för-
’segladt med samma signet, som han vid sin afresa lemnat en-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
