Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
197
sade henne brefven och sade: »Jag törs icke låta vår unga
drottning läsa dem.» Men den gamla förräderskan svarade:
»IIvarföre icke? hon skall ju ändå en gång se dem; jag vill
sjelf visa henne dem.» Och så gick hon in i Helenas kammare
och läste konungens bref för henne. När Helena hört dem,
suckade hon och sade: »O, Herre Gud! huru kommer det till,
att den stora kärlek, han hade till mig, när han drog bort, så
snart blifvit förändrad till hat och vrede? Och jag har dock
icke gjort honom något emot, icke heller mina små barn.»
Då hertigen och Maria, hans systerdotter, hörde henne så
klaga, greto de bitterligen; likaså alla de fruar, som der stodo;
men den gamla drottningen tröstade dem alla, dock af falskt
hjerta. Och medan de ännu voro qvar hos Helena, kom ett
nytt bref, som var ännu strängare än de förra. Då gick den
gamla till Helenas säng, satte sig der och sade: »Var vid godt
mod, min dotter, dig skall ingen skada ske, så länge jag
lefver, om jag än derför skulle våga mitt lif.» Häraf blef Helena
något tröstad; men morgonen derpå kom åter ett bref och på
eftermiddagen ännu ett, och de voro af allt strängare lydelse.
Då frågade hertigen ännu en gång den gamla drottningen, hvad
han borde göra. Hon svarade, att då hennes sons bref voro
allt strängare och strängare, ville hon icke längre taga någon
befattning med denna sak, emedan hon storligen fruktade hans
vrede. Dagen derpå kommo de sista brefven, som voro aldra
strängast. Då reste drottningen hem till sitt igen och sade, att
hon ej längre tordes stå emot sin sons befallning. Häröfver
blef hertigen mycket orolig, ty han fruktade, att om han icke
fullgjorde konungens befallning, så blefve han straffad till lif
och gods, och icke heller kunde han förmå sig till att låta
drottningen och hennes barn omkomma. Men hertigens råd
sade, att det vore bättre, att en doge, än att hertigen och hela
hans hus skulle få sätta lifvet till.
Sedan hertigen hört sådant tal af sina rådsherrar, gick han
in till Helena, läste hennes gemåls sista bref för henne och
sade under många tårar: »Gud gifve, att jag aldrig varit född,
så hade jag icke fått en sådan gerning att fullkomna, som min
herre, konungen, nu hafver befallt mig.» Helena svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
