Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
200
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
hon mistat sina barn, hade de stor medömkan med henne och
förde henne till staden Nantes i Brittanien, der hon under många
tacksägelser skiljdes från dem. Men i staden gick hon omkring
och bad om almosa i Guds namn och fick sin boning hos en
qvinna, som herbergerade de fattiga för hälften af de almosor
de erhöllo. Der bodde Helena i 16 år, men drog sedan till
annan ort.
Emedlertid hade konung Henrik tagit afsked af påfven samt
begifvit sig hemåt, och vid samma tid hade konung Antonius
af Constantinopel med en stor krigsmakt farit ut att uppsöka
sin dotter Helena, och kom omsider till Sluus i Flandern, der
han i nunne-klostret sporde efter sin dotter. Han fick då veta,
att Helena varit der en liten tid, men var åter borta, ingen
visste hvar. Häröfver blef konungen svåra bedröfvad och svor,
att han aldrig skulle hvila förr än han funnit henne, hvarefter
han åter gick till skepps igen.
Men konung Henrik, så snart han var kommen till
Bolonien (Boulogne), sände han bud till hertigen, att han innan kort
komme till London, och lät med samma bud helsa Helena,
hvilken han hade mycket kär. Häröfver blef hertigen
högeligen förundrad och sade till konungens sändebud: »Hvarföre
hafver han då låtit mig bränna henne och hennes båda barn,
efter han har henne så kär?» Då svarade sändebudet: »Du
falske förrädare! har du brännt vår aldraskönaste, ädlaste
och mildaste drottning Helena, så drag då din väg, förr än
konungen kommer, ty han ville icke tagit all verlden i utbyte
mot henne, så kär håller han henne.» När hertigen det
hörde, gret han bittert, ty han märkte, att Helena blifvit förrådd.
Straxt efteråt kom konungen till London, der hertigen tog
ödmjukeligen emot honom, och konungen frågade genast: »Huru
lefva Helena och Maria, eder systerdotter?» Han svarade: »De
lefva väl.» Sade så konungen: »Lofvad vare Gud, som
bevarat mig så länge, att jag ännu en gång kan få se och tala med
min älskade Helena.» Nu kom ock den gamla drottningen,
hans moder, och bad sin son vara välkommen, hvarvid hon
dock visade sig så bedröfvad, att konungen, förundrad deröfver,
sade: »Kära moder, var icke sorgsen, vi äro alle hemkomne
·
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
