Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
199
lenas ställe, andra morgonen före dagningen, så att ingen visste
annat, än att det var Helena, som dött på bålet.
Under tiden drefs Helena med sina barn omkring på
hafvet och kom sluteligen till kusten af Brittanien 7), hvarest var
en stor skog, der hon gick i land med sina båda söner; men
båten dref af sig sjelf tillbaka till London igen, hvarifrån den
var kommen. När nu Helena kommit upp på landet, gret hon
bittert och klagade: »Väl har min trofasta Maria frälst mig från
bålet och sjelf dött för mig; men hvartill har detta gagnat, då
jag ändock nu måste omkomma för vilda djur, och om jag
också sjelf skulle undgå döden, hvem skall sörja för mina barn?
Och hur skall jag kunna försörja mig och dem, då jag blott
eger en hand qvar ?» Snart derefter föll hon, utmattad af sorg
och mödor, i en djup sömn, hvarunder en ulf och ett lejon
kommo och togo hvar sitt barn bort, sedan de länge rifvits
om, att hvardera ville hafva båda. Detta såg en eremit, som
bodde der i skogen, och skyndade genast fram för att rycka
barnen från de vilda djuren. Ulfven släppte ock sitt rof, men
lejonet lopp med det andra barnet bort till sin kula. Då tog
eremiten det barn, som ulfven släppt, och förde det hem i sin
boning, samt gick sedan bort dit, der lejonets kula var, och
vaktade noga på, när lejonet var ute efter föda. Då tog han
barnet och bar det hem till det andra, och kallade det förra
Leo, det är Lejon, men det sednare Arm, emedan han vid
detta barn funnit modrens arm bunden. Och så lefde barnen
i 16 år hos denne eremit, hvars namn var Felix.
När Helena vaknade och icke mera fann sina barn hos sig,
hvad smärta hon då kände, gifver jag hvar moder att betänka,
som älskar sina barn af hjertat. Under heta tårar klagade
hon: »Ack, jag arma! Hvar äro mina barn blifna? O Gud! hvi
hafva icke de vilda djuren äfven dödat mig, så väl som mina
barn! Ty väl vet jag, att ingen menniska har tagit dem ifrån
mig.» Och så stod hon förtviflad och såg intet annat än sjö
och himmel på den ena och villande skog på den andra sidan.
Sluteligen blef hon likväl varse ett skepp med köpmän; till
dem ropade hon, att de måtte för Guds skull taga henne med
sig, hvilket de ock gjorde, och sedan hon berättat dem huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
