Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Kejsar Octavianus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
240
KEJSAR OCTAVIANUS.
staden, der bålet var upprest och der kejsaren väntade, med
sina råder och sitt hof. Mycket folk hade ock samlats dit från
staden, och unga och gamla, höga och låga visade den fromma,
ädla frun och hennes små hjelplösa barn ett innerligt
medlidande, ty der var ingen, som trodde henne brottslig. Men då
den arma kejsarinnan fick se bålet låga på afstånd, sade hon
till vakten, som ledde henne: »Käre vänner, sägen mig för
Guds skull hvad man ämnar göra mig och mina barn.» En af
vakten svarade: »Ack ve mig, att jag skall säga eder det! Men
då J ändock snart skolen förmärka det, så veten, att vår herre
kejsaren befallt oss att bränna eder och edra barn på detta bål.»
Då kejsarinnan detta hörde, var hon nära att af förskräckelse
falla till jorden, men sansade sig likväl, hopknäppte sina
händer till bön och sade: »Allsınäktige Gud, för hvilken okänd
missgerning hafver jag detta förskyllat? Dock, är det din vilja,
så vill jag ock foga mig deri.» Nu framkom hon till kejsaren,
och så snart hon blef honom varse, kastade hon sig på knä
inför honom och ropade: »Nådige herre och kejsare, Gud i
himmelen är mitt vittne, att jag aldrig i min lefnad har mot
eder mig förbrutit, och att J låten mig och dessa edra barn
dö oskyldigt. Må Gud förlåta den, som så skändligt mig
förrådt och förtalat, att J förgätit den dyra ed J svurit mig, då
jag blef eder maka. Herre, tänk på denna eder ed och
förbarma eder åtminstone öfver dessa edrá egna oskyldiga barn.»
Vid dessa den olyckliga kejsarinnans ord började alla de
närvarande bittert gråta, synnerligast de fattige, mot hvilka hon
alltid varit god och gifmild. Kejsaren sjelf blef djupt rörd, ty
han hade henne ännu mycket kär, så brottslig han än trodde
henne. Men då hans moder märkte, att han var nära att låta
sig bevekas, ropade hon till honom: »Hvi tvekar du, min son?
Vill du låta dig af hennes falska tunga förledas att lemna
hennes skamliga brott ostraffadt?» Kejsaren svarade: »Icke så,
min moder; men på bålet skall hon icke dö, ty då jag tog
henne til min gemål, lofvade jag att hålla henne kär såsom
mitt eget kött. Derföre vill jag ock icke straffa henne till
lifvet.» Nu vände han sig till kejsarinnan och sade: »Stig upp,
qvinna! För den ed skull, som jag svurit dig, vill jag nu för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
