Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Om fyra Köpmän - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM FYRA KÖPMÄN.
311
»Frukta ej derför; jag skall nog finna medel att undkomma,
utan att någon det märker» ³).
Derefter skiljdes tjenaren ifrån henne och gick till sin
husbonde, hvilken han visade de kännetecken, hans matmoder
tillsagt honom att frambära. Men när Ambrosius nu såg den
afskurna tungan, hårlocken och den blodiga klädningen, kom
han i ännu större sorg och grämelse än förut, och kände en
bitter ånger deröfver, att han så i hastigt mod låtit döda sin
hustru, utan att hon ens fått veta af hvad orsak det skulle ske.
Under tiden gick den fromma qvinnan, så snart hon såg
sig frälsad från döden, med bedröfvadt hjerta vägen fram, och
sedan hon för några penningar, dem hon bar hos sig, skaffat
sig manskläder, påtog hon dessa och vandrade så bort i
fremmande land, der ingen visste, att hon var en qvinna. Så kom
hon till en hamn, der ett fartyg låg segelfärdigt, och bad
skepparen 9), att han måtte föra henne med sig öfver hafvet.
Skepparen frågade hvad hennes namn var, och hon svarade, att hon
hette Fredrik 10) och önskade se sig om i fremmande land samt
der taga tjenst. Skepparen sade: »Du är en vacker ung man;
vill du gå i min tjenst, så skall jag lemna dig fyra falkar att
vakta, dem jag har att föra till konung Soltan» 11). Härmed
var Fredrik väl tillfreds och följde så skepparen öfver hafvet.
När de nu voro framkomne, öfverlem nades falkarne åt
konungen; men sedan Fredrik ej längre vårdade dem, började
de hänga hufvudet och sloka vingarne och visade sig dufna och
sorgsna. Då blef konungen vred, kallade till sig skepparen
och sade till honom: »Har jag icke befallt dig att föra till mig
goda falkar, och nu har du lemnat mig sådana, som till intet
duga.» Skepparen svarade: »Allernådigste herre och konung,
nog äro falkarne dugliga; men jag har en tjenare, som med
stor flit aktat och skött dem under vägen, kan väl ske, att de
längta efter honom.» Konungen befallde då, att denne
tjenaren skulle ditkallas, och när Fredrik kom för konungen,
fattade denne stort välbehag till honom för hans vackra utseende
och sedesamma väsende, så att han genast tog honom i sin
tjenst, och så snart falkarne fingo se honom, blefvo de åter
muntra och lifliga, och visade på allt sätt sin glädje, hvaröfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
