Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Melusina - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
330
MELUSINA.
stack med sitt jagtspjut efter honom, men träffade icke rätt,
utan galten slog spjutet åt sidan och kastade grefven till
marken. Då skyndade Reimundt att fatta grefvens spjut för att
döda galten, men stack miste och träffade i stället sin egen
herre; dock fällde han sedermera äfven galten. Men när han
nu fann, att han dödat sin fosterfader, då utbrast han i den
bittraste klagan: »O falska lycka, hvi har du så fyllt mitt hjerta
med sorg, ångest och misströstan! Den ene hjelper du upp, den
andre stjelper du ned; den ene är du oblid, den andre huld!
Hvem kan förlita sig på dig? Mig, arme, har du förderfvat till
lif och själ, gods och ära; du har fört mig från stor sällhet
till evigt elände. O, att jag vore död och kunde blifva jordad
jemte min älskade herre och fosterfader, ty all min timliga
tröst är mig beröfvad och evig vanära i stället mig gifven, då
de skola tillägga mig, att jag med vilja och berådt mod
mördat min egen herre. Förbannad vare den stund, då jag blef
född till verlden; ty jag kan aldrig hos Gud afbedja min
missgerning.»
Så klagade han länge; men till slut satte han sig åter upp
på sin häst och lät denne gå hvart han ville, utan att styra
honom. På detta sätt kom han oförvarandes till en källa,
kallad Tröstekällan 8), hvarvid stodo trenne jungfrur, allesamman
öfvermåttan fagra och af ädel gestalt; men i anseende till sin
stora sorg blef han dem icke varse, utan den yngsta af dem
gick fram till honom och sade: »Aldrig har jag sett någon
adelsman så ohöflig, att han ridit eller gått höfviska jungfrur förbi
utan att helsa eller tilltala dem några ord, eller visa dem
någon aktning.» Reimundt kunde i sin bedröfvelse ingenting
svara; då tog hon hästen vid betslet och sade: »Du visar icke, att
du är någon ädling, då du är så blyg och tyst.» Då lyfte han
upp sina ögon och när han nu fick syn på den sköna
jungfrun, blef han så häpen, att han icke rätt visste, om han var
lefvande eller död, och kunde icke få fram något ord, hvarför
jungfrun ännu en gång förebrådde honom. Då steg han af
hästen, gjorde sin ursäkt och bad om förlåtelse; »ty,» sade han.
»mitt hjerta är uppfylldt af sorg öfver en stor mig öfvergången
olycka.» Hon svarade: »Äfven mig göra din klagan, nöd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
