Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 10. Fortunatus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FORTUNATUS.
15
upp
i detta träd och valde sig ett rätt skönt äple; men ack,
knappt hade han förtärt det, innan han fann sig utrustad med
ett par ansenligt långa åsneöron. Visst kunde de vara väl
förtjenta, men han tyckte straffet dock nog hårdt. Sedan han
känt, mätt och i en källa sett huru halfalns långa hans öron
blifvit, ryckte han förgäfves på dem och fann huru sannt det
är, att den som en gång är en åsna, förblir åsna.
Medan Andalos högt klagade öfver detta nya missöde,
framkom en eremit, som väl började med att förebrå honom,
för det han störde den trettioåriga ensamhet, under hvilken
han varit lycklig nog att i denna skog ej se en enda
menniska, men dock till slut förbarmade sig öfver den klagande.
Eremiten beskref, så vidlyftigt man kunde vänta af en man,
som vet mycket och så sällan fått tillfälle att meddela sitt
vetande, huru mycket ondt i verlden skett genom äplen allt
sedan Adam åt deraf; men han lät det likväl ej stanna vid
denna lärda afhandling, utan visade nu Andalos ett annat
äpleträd, hvaraf han knappt ätit ett och ett halft äple, förr än
hans åsneöron voro lika hastigt borta, som de kommit. Hans
glädje häröfver var, som man väl kan förstå, icke liten, i
synnerhet som han nu började tänka på, huru just dessa äplen
kunde blifva honom ett medel att återfå hvad han förlorat.
Han bad derföre eremiten om ett par af båda slagen. »Tag,»
sade den redlige mannen, »så många du vill; dessa träden.
tillhöra ej mig mera än dig.»
-
Andalos var ej sen att förse sig rikeligen med de
undergörande äplena och begaf sig på vägen till London. Denna
resa var väl lång, och mödosamt var det också att gå för
den, som varit van att färdas så fort: men hvad gör man ej
för att taga hämd på en trolös prinsessa? Då han
ändteligen hunnit fram, satte Andalos en plåsterlapp öfver sitt ena
öga, fästade ett löst skägg vid sin haka, påtog en peruk samt
förställde och förklädde sig så, att ej den mest klarsynta
skulle kunnat igenkänna honom. Nu utbredde han sina sköna,
men vådliga äplen, der han visste prinsessan brukade dagligen
gå fram till slottskyrkan. Som han ej begärde mindre än
tre dukater för hvarje äple, så köpte ingen mer än prinses-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
