Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 10. Fortunatus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14
FORTUNATUS.
bry dig derföre ej om pungen, den kan ju i alla fall ej
begagnas längre, än vi båda lefva.» Men Andalos stod ej att
öfvertala. Han satte hatten på, önskade sig först till Venedig
och så till Florens, besökte de rikaste juvelerare-bodar, och
sedan han i hvar och en hopsamlat de skönaste arbeten, var
han genast borta och på ett annat ställe.
Sedan han på detta sätt, värre än en röfvare, farit fram
i de båda rika städerne, begaf han sig till London, der han
slog sig ned framför en kyrka och utbredde alla sina sköna
klenoder af ringar, kammar, halsband o. s. v. När nu
hofdamerna gingo ur kyrkan, sålde han till dem flere småsaker
för mycket godt pris; men på de större smyckena var han
så dyr, att ingen mägtade köpa något. Sin afsigt härmed
vann han snart, ty han blef kallad till prinsessan, som, ehuru
hon egde den outtömliga pungen och han nu gaf de billigaste
priser, likväl började pruta med honom; men Andalos, hvilken
medelst en stor lösnäsa och en brun färg, hvarmed han
målat sitt ansigte, gjort sig oigenkänlig, hade ej förr märkt, att
prinsessan bar pungen vid sin gördel, än han satte sin hatt
på sig, fattade dristigt prinsessan om lifvet och var i
detsamma långt bort i en ödeskog. Nu tog han af den lösa
näsan, upptäckte hvem han var och ämnade återtaga sin pung;
men prinsessan, som af förskräckelse var nära att falla i
vanmakt, bad honom så innerligt om något att läska sig med,
att han ej förmådde motstå hennes böner och blef så ett nytt
bevis huru farligt det är att ha ett godt hjerta utan ett lika
godt hufvud; ty då han klättrade upp i ett äpleträd för att
taga ned några af dess frukter åt sin försmägtande
följeslagerska, satte han tanklöst nog hatten på hennes hufvud för
att skydda henne för solen, och då hon i detsamma tänkte:
»Ack om jag nu vore hos min mor igen,» blef denna önskan
på ögonblicket uppfylld.
Man må nu döma om Andalos känslor, då han vid
nedstigandet från trädet fann prinsessan borta med både hatt och
pung! Under det han sökte leta sig ut ur skogen, träffade
han åter ett skönt äpleträd, och hungern dämpade hans ovilja
för den förtretliga frukten. Han klättrade nu för egen del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
