Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina kära barn, huru glad är jag icke att återse edert Nu
lären J vara både trötte och hungrige, och du, stackars
Petter, så oren du är! Kom hit, så skall jag tvätta dig.» Denne
Petter var hennes äldste son, hvilken hon höll mest af,
emedan han hade rödt hår, likasom hon Sjelf. Barnen satte sig
ou till bords och åto med förträfflig matlust, till föräldrarnes
stora förnöjelse, samt började sedermera alla på en gång
berätta, huru förskräckta de blifvit, när de funnit sig ensamme
i skogen.
Fadren och modren gladde sig af uppriktigt hjerta öfver
sina barns återkomst; men denna glädjen varade ej längre än
de tio riksdalerna, ty när’penningarna voro slut, föllo de åter
i sin förra förtviflan och beslöto att på nytt föra sina barn
vilse, och för att vara så mycket säkrare att lyckas häri,
ernade de mi föra dem mycket längre bort än förra gången.
De kunde likväl icke tala så hemligt härom, att ej
Tummeliten hörde det, och han uttänkte strax huru han skulle kunna
reda sig nu likasom förra gången; men ehuru han var ganska
bittida uppe, i tanka att äfven nu samla småstenar, slog detta
honom felt, ty han slapp ej ut, emedan porten Var stängd i
dnbbel lås. Tumme-liten blef dock ej rådlös, ty när modern
gaf dem hvar sitt stycke bröd till frukost, föll det honom in,
att han kunde betjena sig deraf, i stället för stenarne, och
släppa brödsmulor vid vägen, som han skulle gå. Han åt
derföre icke upp sitt brödstycke, utan gömde det i sin ficka.
Föräldrarne förde nu barnen i det tätaste och mörkaste
af skogen, der de lémnade dem qvar och skyndade hastigt
från dem. Tumme-liten oroade sig ej mycket häröfver, ty han
trodde sig utan svårighet hitta hem med tillhjelp af sina
utströdda brödsmulor; mén han blef icke litet häpen, då han ej
fann en enda qvar, emedan fo^Iarne hade uppätit alltsammans.
Nu voro de arma barnen illa utsatte: ju längre de gingo,
desto mera förvillade de sig i den stora skogen; hatten kom
med ett starkt oväder, som ännu mera ökade deras
förskräckelse. De trodde sig på alla sidor höra vargar tjuta, hvilkä
de tyckte nalkas dem, för att med deras kroppar stilfa Sin
hunger; de tordeS knapt talas vid ellér vända sigom, ocfann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
