Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emedan han under ditvägen, litet emellanåt släppt en af de
hvita stenarne, som han hade i sina fickor. Han sade
der-före sluteligen till bröderne: »Varen icke rädda, vår far och
mor hafva väl lemnat oss här, men jag skall föra eder hem,
om J bara följen mig efter.» De gjorde scan han sade, och
kommo så fram på dagen tillbaka till torpet, der de likväl
icke vågade genast gä io, utan stannade utanför dörren, för att
få höra hvad deras föräldrar skulle säga.
I detsamma torparen och hans hustru kommit hem, hade
deras husbonde skickat dem tio riksdaler, som han varit
skyldig dem så länge, att de ej haft ringaste hopp att återfå dessa
penningar. Detta gaf dem likasom; lif på nytt, ty de voro
nästan halfdöda af hunger. Torparen skickade straxt sin
hustru till staden att köpa kött, och som det var länge sedan
hon ätit sådant, köpte hon tre gånger mera, än tvenne
personer kunnat behöfva till ett mål. Då de voro mätta, sade
hustrun: »Ack, jag undrar hvar våra fattiga barn nu äro!
De skulle väl kunnat äta sig mätta af hvad som nu är öfrigt
af maten; men det är du, som är skulden till deras olycka.
Jag trodde väl, att vi skulle åigra ossi Gud vet hvad de nu
göra i skogen, kanske hafva vargarne redan ätit upp dem.
Hur kunde du vara så omensklig att på sådant sätt låta dina
barn omkomma I» På detta sätt fortfor hon en god stund och
upprepade väl tjugu gånger, att det var hans fel och att hon
sagt förut det han skulle ångra sig. Mannen blef omsider
ledsen och hotade att slå henne, om hon ej ville tiga. Det
var ej af hårdhjertenhet mot barnen som han sade detta, ty
han var sjelf mera orolig öfver dem, än hustrun; men hon
hade gjort honom hufvudyr genom sina förebråelser, och han
var af samma sinnelag, som många andra män, hvilka väl
tycka om, att hustrun någon gång har rätt, men ej vilja
ständigt höra det omtalas. Hustrun kunde likväl icke afhålla
sig att ännu en gång, storgråtande, utropa: »Ack, hvar äro
mina fattiga barn?» — »Här ä’ vi, här ä’ vil» hördes de
strax allesammans ropa der utanföre. Modren skyndade att
öppna dörren, och då hon nu fick se alla sina sju gossar, tog
hon, under glädjetårar, dem alla i famn och sade: »Ack,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
