Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 13. Tumme-Liten - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TUMME-LITEN.
65
skar han i största hast och utan vidare betänkande halsen af
alla sju flickorna, hvarefter han, ganska nöjd med denna
förrättning, gick åter och lade sig hos sin hustru.
Så snart Tumme-liten hörde jätten snarka, väckte han
upp sina bröder och bad dem skyndsamt kläda på sig samt
följa honom, och nu gingo de sakta ned i trädgården och
klängde öfver muren. Sedan sprungo de nästan hela natten,
darrande och bäfvande, och utan att veta hvart de skulle
taga vägen.
Om morgonen, då jätten vaknade, sade han till sin hustru:
»Gå nu och laga i ordning de små tokarne vi roade oss med
i går afton.» Gumman förundrade sig mycket öfver sin mans
godhet, ty hon trodde att hans mening var det hon skulle
kläda på dem. Hon gick alltså in i kammaren, men huru
bestört blef hon icke vid åsynen af sina sju hufvudlösa döttrar,
som simmade i sin blod. Hon dånade, hvilket plägar vara
det första, som fruntimmer göra vid dylika tillfällen, och
jätten, som tyckte, att hon dröjde nog länge derinne, gick dit
för att hjelpa och vardt icke mindre häpen öfver den syn,
som der mötte honom. »Ack, hvad har jag gjort?» utropade
han; »men det skola de få betala de bytingarne!» Han slog
nu en kruka vatten i ansigtet på sin hustru och sedan hon
derigenom kommit sig före igen, sade han: »Gif mig strax
mina sjumils-stöflor, att jag må hinna dem.»
Derefter begaf han sig åstad, och sedan han lupit länge
omkring åt alla kanter, kom han till slut in på samma väg,
som de stackars gossarne gingo, hvilka ej voro mera än några
hundrade steg från sin faders hemvist, då de, till sin stora
förskräckelse, fingo se jätten, som klef från det ena berget
till det andra och gick öfver strömmar med lika lätthet, som
öfver den minsta bäck. Tumme-liten blef i detsamma varse
en ihålig klippa nära intill stället, der de voro, samt
skyndade att der gömma sig och sina bröder, hvarvid han dock
alltid hade ett vaksamt öga på jätten, som nu var blefven
helt trött af den långa vägen han gått. Han ville hvila sig
och kom af en händelse att sätta sig på samma klippa, under
hvilken gossarne gömt sig. Det dröjde ej länge förr än han
Sv. Folkböcker. II.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
