Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 15. Blå Fogel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BLA FOGEL.
79
Drottningen hade emedlertid en stor längtan att
förnimma, om icke konung Amundus låtit beveka sig att vända sin
håg till hennes dotter; dock fick hon ingen annan tröst eller
underrättelse, än att han alltid höll Florinna kär. Denna
satt under tiden fängslad i tornet och önskade, att man
inneslutit henne der förr än hon fått se Amundus; ty hans bild,
som hon ej kunde få ur sin håg, gjorde blott hennes sorg
dubbelt bitter. Drottningen åter, som fullt och fast satt sig
för att vinna konung Amundi sinne, underlät icke att gifva
honom bevis på sin bevågenhet. En gång förärade hon
honom en mycket präktig klädning, broderad efter nyaste
modet. Midt derpå stod ett hjerta, infattadt i guld och
omgifvet af flera pilar samt genomstunget af en deribland, med
följande inskrift: »Allenast en har sårat mig». Detta hjerta
var gjordt af en stor rubin, hvarje pil af en fingerslång
diamant, och kedjan, som sammanhöll dem, af perlor, hvaraf
den minsta vägde två lod. Konung Amundus blef öfver denna
föräring, hvars like han aldrig sett, så förvånad, att han på
en god stund ej kunde yttra ett ord. Vid samma tillfälle gaf
man honom ock en bok af finaste pergament, på hvars blad
voro bilder af drifvet guld. Man sade honom, att båda dessa
föräringar kommo från den unga fröken, hvaröfver han, i tanke
att dermed icke kunde menas någon annan, än Florinna, blef
högeligen glad och utbrast: »O sköna Florinna, hvarigenom
har jag väl förtjenat en så stor ynnest af eder ?» De
utskickade yttrade då, att han visst miss-sade sig, ty det var icke
på fröken Florinnas, utan på fröken Forelles vägnar de
infunnit sig. »Då,» svarade konungen, »gör det mig ondt att
icke kunna emottaga hennes gåfvor eller blifva hennes
riddare; men äfven en konung är icke alltid sin egen herre.»
Hvarefter han återsände alltsammans.
Konung Amundus sökte sedermera med all flit efter
tillfälle att få se sin kära Florinna, men förgäfves; hvaröfver
han blef både orolig och harmsen. En ung prins, som
åtföljt honom och hvilken han mycket älskade, åtog sig nu att
öfvertala någon af fruntimren vid hofvet till att söka bereda
konungen utväg att få träffa Florinna. En hofjungfru lät ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
