Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 15. Blå Fogel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BLÅ FOGEL
89
Blå Fogel kunde ändock icke afbörda sig den kärlek, han
hyste till Florinna, utan älskade henne ännu lika
innerligt; han bad derföre Deoleteus endast föra honom hem och
der sätta honom i en bur, hvarest han kunde vara fredad för
kattor och andra rofdjur. »Men,» sade den vise mannen, »vill
ni då ännu förblifva i hela fem år i denna bedröfliga
förvandling, som så litet anstår edert stånd? Ty jag bör låta eder
veta, att edra ovänner föregifva det ni blifvit död, och söka
draga riket till sig.» — »Kan jag då icke,» frågade den
kongliga fogeln, »återvända till mitt slott och der regera lika såsom
tillförene ?» »Ack,» svarade svartkonstmästaren, »det är nu
helt annorlunda. De som knappt akta en menniska, skulle
väl de vilja akta en papegoja?» »Hvilken dårskap hos
menniskorna,» utropade konungen, »att endast gifva akt på det
utvärtes skenet och icke akta det inre förståndet och
själsförmögenheterna! Emedlertid, då sådant nu är förhållandet, så
låtom oss slå ur hågen hvad vi ej kunna vinna.»
-
-
Den bedröfvade Florinna var under tiden i största ångest
att ej vidare höra något af sin kära fogel, ehuru hon dag och
natt från sitt fönster ropade:
»Min sköna Fogel Blå,
Du till mig flyga må!»
och det oaktadt hennes vakterska var närvarande, ty i sin
förtviflan aktade hon hvarken det ena eller det andra. När
hon märkte, att hennes kallelse-rop voro fåfänga, utbrast hon:
»Ack, Amundus, hvar är du blifven? Har du fallit i våra
fienders våld? Har du blifvit ett offer för deras gymhet och
hämd? Är du ej mera till, att jag aldrig får återse dig? Eller
har min olycka tröttat dig, att du öfvergifvit mig under min
hårda och tunga börda?» Hvilka bittra tårar följde icke på
dessa ord! Huru långsam föreföll henne icke hvarje timma
och stund i dens frånvaro, som hon så innerligen älskade!
Hon aftynade dageligen, bleknade, förändrades och blef
omsider sjuk, ty det var intet ondt, som hon icke inbillade sig
hade vederfarits hennes älskling.
Drottningen och Forelle sjöngo segersånger; men midt
under denna glädjen blef Florinnas fader, som redan var till hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
