Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 16. Lycksalighetens Ö - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
408
LYCKSALIGHETENS Ö.
bland dem. Medan han osynlig betraktade dem, började de
uppstämma den skönaste sång till följande ord:
»Låt stadig trofasthet din kärleks följsven blifva
Och du, var viss derpå, till slut din önskan når;
Hon, som du älskar, väl skall sig omsider gifva
Uti ditt våld, ty vet, på allt att tiden rår
Och låta skall till slut en lika låga brinna
Uti det hjerta ej du trodde dig att vinna.» ²)
Under det denna sång utfördes, blef prinsen af en
händelse stående bakom en af flickorna, hvars slöja nedföl och,
utan att ihogkom ma det han för närvarande var osynlig, böjde
sig prinsen ned, tog upp slöjan och gaf den åt sin egarinna.
Hennes förfäran härvid kan man väl föreställa sig. Hon gaf
till ett anskri, som satte alla de öfriga flickorna i
förskräckelse. De frågade om orsaken till hennes rop, och då hon
svarade, att slöjan, som fallit af hennes hufvud, kommit af
sig sjelf tillbaka igen, likasom om en osynlig hand hade räckt
henne densamma, begynte alla att le, och flera ibland dem
gingo in till prinsessan för att roa henne med denna
berättelse. Adolph följde efter och kom på detta sätt, med
tillhjelp af sin kappa, in i det rum, hvarest prinsessan satt på
en konglig stol, sjelf så strålande af skönhet, att Adolph, som
nu ändteligen fick se den han så länge efterlängtat, fann sig
alldeles förvirrad af hennes åsyn. Detta hufvud, gnistrande
af diamanter, hvilkas glans dock vida öfverträffades af hennes
ögons; den fina, täcka munnen,
de alabasterhvita händerna,
den majestätiska hållningen, hela denna gudabild, som kunnat
väcka kärlek hos sjelfva gudarne huru skulle icke den,
huru skulle icke dessa hvar för sig så fullkomliga
egenskaper, förenade till ett så oförlikneligt helt, sätta Adolphs hjerta
i låga!
www.
I det nu Adolph, fördjupad i prinsessans åskådande, glömde
allt annat, föll kappan honom af axlarne, utan att han märkte
det, och han blef synlig för alla närvarande. Prinsessan,
som aldrig tillförene sett någon man, blef litet skrämd; men
Adolph föll vördnadsfullt ned för hennes fötter och sade: »0
gudinna! jag har genomrest hela verlden endast för att här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
