Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 16. Lycksalighetens Ö - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LYCKSALIGHETENS Ö.
107
Zephyr lemnade prinsen i en angenäm lund, sägande:
»Jag har nu uppfyllt mitt löfte; nu beror det öfriga på eder
sjelf.» Derpå togo de hvarandra kärligen i famn och Adolph
tackade den hulde ynglingen hjertligt för den godhet, han
bevisat honom. Zephyr, som längtade att få se sin älskade ros,
lemnade Adolph ensam i den ljufliga trädgården, der han gick
genom flera skuggrika lunder och doftande blomsterland till
dess han slutligen kom till en stod af marmor, föreställande
Kärleksguden, ett mästerstycke af den mest fulländade konst.
Han höll i handen ett bloss, hvarur strömmade en vattenstråle
i stället för låga, och, stödd mot en klippa, tycktes han läsa
följande ord, skrifna på en jaspistafla:
»Den, ännu obekant med kärleksnöjen är,
Kan aldrig sägas än ha någon sällhet njutit,
Ty endast kärlek kan förnöja vårt begär
Och göra lycklig den, i sina band han knutit.» ¹)
Nu gick Adolph in i en löfsal af kaprifolium och lade sig
der att hvila på en mjuk mossa invid en källa. Det var nära
middag, då han vaknade, och han blef helt harmsen, att han
försofvit så mycken tid, hvarföre han genast skyndade till
slottet för att ersätta hvad han förlorat. På prinsens kappa
var ännu alltid den gröna sidan utåt, så att han sjelf såg allt,
men ingen blef honom varse. Han fann slottets portar stängda
och sökte länge förgäfves huru han der skulle komma in, till
dess han sluteligen märkte huru en skön qvinna öppnade ett
kristalls-fönster, då i detsamma en liten trädgårdsflicka kom
och emottog en korg, hvilken den andra hissade ned med
befallning till flickan att deri hemta blommor för prinsessan.
Flickan skyndade att fullgöra denna befallning, och när hon
kom tillbaka, satte sig Adolph på blomstren i korgen och blef
så upphissad i fönstret; ty likasom kappan gjorde honom
osynlig, gjorde den honom äfven så lätt, att ingen märkte det
något annat än blommor fanns i korgen. Så snart han på detta
sätt kommit in i slottet, smög han sig in i en sal, der han
fann församlade en stor mängd unga flickor, af hvilka ingen
syntes öfver 18 år gammal, och alla voro så sköna, att Adolphs
hjerta och sinnen väl kunnat blifva tjusade af hvar och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
