Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde spörjas efter honom i kommande tider, skulle han
komma tillbaka och då med ett ännu fullkomligare nöje visa
henne vara hans hjertas enda herrskarinna och högsta sällhet.
Med dessa och dylika yttranden sökte han väl att mildra
hennes sorg och öfverskyla hvad som kallnat i hans kärlek;
men prinsessan var för klok att kunna däras, och så mycket
hon än sökte beherrska sig, erfor hon dock en ängslan och
en oro, som ej låter sig beskrifvas.
Vid skiljsmessan gaf hon åt Adolph de dyrbaraste vapen
och den raskaste häst, hvilken skulle föra honom hvart han
ämnade sig och med seger ur hvarje strid, men från hvilken
han ej finge stiga af förr än han återvändt till sitt land.
Prinsen lofvade att troget följa hennes råd, och så
skilj-des de från hvarandra under bittra tårar och de ömmaste
omfamningar, hvarefter han satte sig upp på sin eldiga häst, men
qvarglömde i brådskan sin kappa. Hästen sprang med sin
herre öfver både vatten och land, och så kommo de mot
aftonen på en trång, stenig och på alla sidor med tistel
om-gifven stig, der midt på vägen stod en kärra fullastad med
gamla vingar gjorda på åtskilligt sätt, och under kärran låg
en gammal gubbe tvärs öfver den smala stigen, så att Adolph
ej kunde komma fram med sin häst. Den hjelplöse gamle,
hvars skalliga hufvud utmärkte en hög ålder, hans klagande
rop och fruktlösa sträfvanden att göra sig fri från kärran
bevekte prinsen att, emot prinsessans förbud, stiga af hästen
och hjelpa honom. Men huru häpen vardt han icke, då han
nu såg gubben ganska behändigt hjelpa sig sjelf och fatta tag
i honom, innan han kunde värja sig. »Jag har nu länge nog
i tre hundrade år väntat på dig,» ropade gubben med hotande
röst. »Jag är Tiden och har utnött alla dessa vingarne för
att leta efter dig. Så har jag då nu ändteligen funnit dig, så
gömd du än varit, ty mig kan ingen dödlig undgå.» Vid dessa
ord satte han sin hand för prinsens mun så hårdt, att han på
ögonblicket qväfde honom.
Straxt derefter for Zephyr förbi och såg med största
be-dröfvelse sin väns olycka. Så snart den grymme gubben
lem-nat honom, skyndade han att försöka, om han ej med sin ljuf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
