Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 16. Lycksalighetens Ö - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
112
LYCKSALIGHETENS Ö.
liga anda kunde åter blåsa lif i hans kallnade lemmar; men
förgäfves. Då tog han honom i famnen och förde honom
tillbaka till trädgården på Lycksalighetens Ö, der han nedlade
honom på den gröna gräsmattan i en ljuflig lund, höljde
honom med blommor, satte en krans på hans hufvud och hängde
hans vapen i ett träd der ofvan. Sedan högg han i en
jaspissten följande minnesskrift öfver den afsomnade:
»Vet, Tidens magt på allting rår.
För honom allt här vika får,
För honom skönheten försvinner;
Sitt sinne menskan ombytt finner,
Ett ostördt lugn det når ej här,
Ty lust och olust täfla der.
En evig kärlek här ej finnes,
Fullkomlig sällhet här ej vinnes.» ³)
I denna lund brukade prinsessan tillbringa en stor del af
dagen, för att ostörd öfverlemna sig åt sin sorg öfver Adolphs
frånvaro. Huru stor blef då icke hennes fägnad, när hon
oförtänkt såg honom vara återkommen! Hon trodde, att han,
trött af resan, lagt sig att hvila och ville först icke väcka
honom; men hennes längtan att åter få tala med sin
återkomne vän blef till slut alltför stark, och hon slöt honom i
sin famn för att få honom att vakna. Då fann hon till sin
förskräckelse, att han var stel och kall och utan rörelse,
»Adolph!» ropade hon, »du svarar mig icke! Är du då död?»
Endast echo gaf till svar: »Död!» Då undföll prinsessan
ett rop af den bittraste sorg och
hon: »O du, den förste på jorden,
har icke ödet heldre låtit mig vara
beröfvas dig! Ett qval, som det jag nu känner, skall röra till
medömkan de grymmaste vilddjur, ja sjelfva stenarne, berg,
dalar och skogar! Ack, är då allting skapadt blott för att
åter varda till intet? Nå väl, jag skall ock här i tiden aldrig
mer ega något nöje, för att icke göra Afunden den fägnaden
att åter beröfva mig detsamma.»
•
under tusen tårar klagade
som jag älskat! hvarföre
ofödd, än att jag skulle
Så klagade prinsessan, och i hennes klagan instämde alla
foglarne och alla djuren på ön; alla blomstren föllo af och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
