Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 17. Enbusken - Inledning - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
116
ENBUSKEN.
Sagor för Gamla och Unga. Örebro 1843, II, 81–61: »Enbusken»,
och i en annan öfversättning finnes sagan införd i Barnvännen.
Julgåfva åt snälla Barn 1839. Gefle 1839, s. 21—32: »Sagan om
Mandelträdet.»
För mycket länge sedan, visst öfver två tusende år, var det
en landtman, som hade en vacker och god hustru. De
älskade hvarandra ganska mycket, men fingo inga barn, fastän
de högeligen önskade det, och hustrun natt och dag bad derom.
På gården utanför deras hus vexte en stor enbuske. En
gång om vintern stod hustrun bredvid den och skalade ett
äple; då skar hon sig i fingret, så att blodet dröp i snön.
»Ack,» sade hustrun suckande, stirrade ned på blodet och blef
så underlig till mods, »om jag ändå hade ett barn, så rödt
som blod och så hvitt som snö.» Och när hon sagt detta,
blef hon så innerligt glad, och det föreföll henne, som om
hennes önskan komme att uppfyllas. Derpå gick hon tillbaka
in i huset, och nu förled en månad, då smällte snön bort,
och två månader, då var det grönt, och tre månader, då sprucko
blomstren ut, och fyra månader, då stodo både träd och
vexter i full fägring, då sjöngo foglarne, så det genljöd genom
skogen, och blommorna föllo af träden. Nu var femte
månaden förbi, och hon stod åter bredvid enbusken. Den
doftade så skönt, och hennes hjerta hoppade af glädje, så att
hon ej kunde afhålla sig från att tacksamt knäfalla. Och när
den sjette månaden var förbi, mognade frukten, och hon blef
helt stilla och lugn. Den sjunde månaden gick hon till
enbusken och åt af dess bär under tårar; derefter blef hon
bedröfvad och sjuk. Nu gick den åttonde månaden förbi; då lät
hon kalla sin man, gret och sade: »När jag dör, så begraf
mig under enbusken.» Derefter kände hon sig tröstad och
gladde sig; men då den nionde månaden var öfver, födde hon
ett barn, så rödt som blod och så hvitt som snö, och då hon
fick se det, dog hon af glädje. Hennes man sörjde mycket
och begrof henne, som hon begärt, under enbusken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
