Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 17. Enbusken - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ENBUSKEN.
119
I detsamma böjde sig qvistarne nedåt, så att de alldeles
öfvertäckte benen, en stark dimma omgaf busken och midt deri
brann en eld, hvarutur flög en underskön fogel, hvilken sjöng
så herrligt och flög högt i luften. Då fogeln var borta, stod
enbusken återigen lika som förut, men halsduken med benen´
var borta. Malena blef glad i sitt hjerta, ty det föreföll henne
som om hennes bror ännu lefde.
Men fogeln flög bort till en guldsmeds hus, der han satte
sig och började sjunga:
»För mig min moder lade försåt;
Jag dog, och min fader mig åt.
Min syster Malena
Tog alla bena,
Knöt in dem i silkesduk; till slut
Hon lade dem under enbusken ut.
Klivit, klivit! Då blef jag en fogel så vacker»! ’)
Guldsmeden satt i sin verkstad och arbetade på en
guldked; då hörde han fogeln, som satt på taket och sjöng, och
han tyckte det lät så vackert. Han steg upp, sprang ut på
gatan, men tappade sin ena toffel i en rännsten; förskinnet
hade han på sig, i ena handen höll han guldkeden och i den
andra en tång. Solen sken klart, och han ställde sig så, att
han rätt noga kunde betrakta fogeln. »Min vackra fogel,»
sade han, »hvad du sjunger skönt; sjung om det der stycket
en gång till.»Nej,» sade fogeln, »två gånger sjunger jag
ej för intet; gif mig den der guldkeden, så skall jag sjunga
en gång till.»-»Der,» sade guldsmeden, »har du keden,
sjung nu en gång till.» Då flög fogeln ned, tog guldkeden i
sin högra klo, satte sig å nyo på taket och sjöng:
»För mig min moder lade försåt,
Jag dog, och min fader mig åt,» o. s. v.
Derefter flög han till en skomakare, satte sig på taket
och sjöng samma sång. När skomakaren hörde den, sprang
han ut i skjortärmarne, såg uppåt taket, och måste hålla
handen för ögonen mot det starka solskenet. »Kära fogel,» sade
han, »hvad du sjunger vackert!» och ropade på sin hustru
att hon skulle komma ut och se den sköna fogeln, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
