Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 19. Gråkappan - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
134
GRAKAPPAN.
hjerta. Aldramest var den yngsta, Jucunda, sin fader,
konungen, kär. Om morgonen var hon hos honom bittidast af alla,
om aftonen sednast. Men eftersom konungen älskade henne
mer än sina andra döttrar, blef honom en svår pröfning af Gud
tillsänd.
En dag for han ut att jaga med en väldig skara af ryttare,
jägare och hundar. Sedan han kommit i den stora, vilda
skogen, som låg några mil från hans residensstad, åkte han till
sitt jagtslott, som var bygdt på en svart berghäll bland åldriga
furar. Här lemnade han sin vagn, satte sig till häst och
jagade, åtföljd af sitt hoffolk, hela dagen. Nu vardt det brådtom
för hjortar, hindar, vildsvin och björnar, hvaraf konungen fällde
en stor mängd. När det led mot solnedgången, lät han blåsa i
hornen, så att alla åter samlades i jagtslottet, der de
undfägnades så rikligen, att de till slut föga visste hvad de gjorde,
då hvar och en grep till sin häst och red hem till staden, utan
att bida på deras herre, såsom rätt hade varit.
När sluteligen konungen satte sig i sin yagn att äfven åka
hem, var det kolmörka natten, och han hade ingen med sig
mer än sin kusk. Denne körde en stund raka vägen fram,
såsom han tyckte; men blef dock till slut varse, att vägen var
borta. Han vågade likväl ej säga till konungen, att han kört
vilse, utan fortfor att styra mellan träden så godt han kunde;
men på en gång tvärstadnade hästarne och ville ej gå längre,
så mycket han än slog dem. Undrande hvad som vållade detta,
såg han nogare efter och blef nu med förskräckelse varse, huru
en stor grå kappa stod der midt framför hästarne. Kusken
vek då af åt sidan, men hade icke kört många steg förr än
Gråkappan åter stod der och hästarne stannade. Otålig frågade
konungen, om vinet gjort både kusken och hästarne galna, men
körsvennen pekade skälfvande och bäfvande på Gråkappan.
Då blef konungen förbittrad, fattade sin lans och ropade hotande
åt trollet att gifva rum och vända tillbaka dit, hvarifrån det
kommet var. Men Gråkappan stod orörlig och gaf ej ett ord
till svar. Förgäfves gjorde nu kusken alla möjliga svängningar
med vagnen; huru han än vände, stod Gråkappan alltid i
vägen. Då blef konungen ängslig till mods och fann det rådligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
