Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 19. Gråkappan - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GRÅKAPPAN.
155
att i en höfligare ton underhandla med den besynnerliga
nattvandraren, hvilken han bjöd ända till tredjedelen af sitt rike,
om han icke vidare ville förhindra hans hemfärd.
Gråkappan, som allt hittills tegat, svarade nu med en så
underlig röst, att både konungen och hans körsven, ja sjelfva
hästarne darrade dervid: »Ditt rike, herre konung, sköter jag
ej om, och ditt guld vill jag icke heller hafva; men du måste
svärja mig en dyr ed, att det första lefvande, som möter dig,
när du nu kommer hem, det skall du skicka ut till mig här i
skogen.»
Konungen tänkte: »Det första jag möter der hemma är
säkert Gratiana» så hette hans älsklingshund, som alltid, då
han varit borta, brukade springa emot honom och fägna honom
»och ehuru det kan vara synd om det trogna djuret, blifver
det väl ingen annan råd än att uppoffra det, för att slippa
härifrån.» Han aflade derföre den fordrade eden, hvarefter trollet
strax försvann, och konungen fick utan något vidare hinder
fortsätta sin resa.
Emedlertid hade Jucunda sutit hela natten och väntat på
sin faders återkomst, och då det nu led mot gryningen och han
ännu ej syntes, kunde hon för oro ej längre stadna inne, utan
skyndade ut genom staden, och just som hon hunnit genom
stadsporten, mötte hon fadrens vagn. Hon befallte kusken att
stadna, hoppade glad in i vagnen till konungen och föll honom
om halsen med många glädjetårar och ännu flera kyssar.
Men konungen, som förr alltid visat så mycken glädje vid
hennes möte, blef nu på det djupaste bedröfvad. »O min Gud,»
utropade han, »skall det väl nu gå mig, som domaren Jeftha?
Ack, mitt fromma, älskeliga harn, huru glad sprang du icke i
mina armar och visste icke att du med detsamma sprang
neder i afgrunden! O Gud, förbarma dig öfver oss båda!»
Jucunda aftorkade hans tårar med sina ljusa lockar, och var lika
förundrad, som bedröfvad öfver hans sorg; ty han ville ej säga
henne orsaken dertill, och hade äfven förbjudit kusken att för
någon yppa hvad som händt.
När de så kommit till slottet, beslöt konungen likväl
försöka, om ej trollet skulle vilja åtnöja sig med någon af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
