Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 19. Gråkappan - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
138
GRÅKAPPAN.
deras axlar; andra, som af sig sjelfva gjorde de löjligaste
bocksprång, och det med den aldra frommaste kyrkmin; ekorrar,
som muntert hoppade upp och ned, och med sina långa
svansar slogo mjölet ur håret på de fundersamma gubbarne,
björnar med den mest gravitetiska hållning, och markattor, som
grinade så, att man kunde skratta sig till döds åt dem.
Sedan Gråkappan så fört prinsessan omkring i hela
slottet, kommo de till slut i ett rum, som var ännu rikare än de
andra på guld och siden och ädelstenar; men midt på golfvet
var en stor lucka. Öfver allting i slottet fick prinsessan råda
efter eget behag, men denna lucka skulle hon ej få öppna.
Skedde sådant, blefve hon olycklig.
för-Prinsessan kunde i början icke se sig mätt på slottets alla
herrligheter. Under det hon beundrade det ena efter det
andra och noga betraktade hvarje sak, förgick tiden hastigt, och
hon fann sig rätt väl i sin enslighet. Sjelfva Gråkappan
begynte synas henne mindre vederstygglig, i synnerhet som han
icke påtrugade henne sitt sällskap, utan syntes aldrig till utom
vid måltiderne, då han flinkt och beställsamt passade upp.
Men när en vecka så hade förgått, började hon likväl finna sitt
lif nog enformigt. De underbara historierna föreföllo henne
ledsamma, då hon icke egde någon att meddela sina tankar
deröfver; att måla var ett tråkigt göra, då der fanns ingen, som
beundrade hennes konst; utsigten, så vacker den än var,
blef dock alltid sig lik; leksakerna tyckte hon sig ha vuxit
ifrån. Derföre, då det led mot Lördagsqvällen, och hon gått i
sitt granna badkar, och det susade stilla i popplarne och
cypresserna derofvan, kom ett djupt vemod öfver hennes själ.
Hennes minnen vaknade allt sorgligare; hon såg sitt hem och
sina systrar och sin far blek och sörjande, och hennes egna
tårar runno och blandade sig med vattnet omkring henne.
vackra fjärilarne fingo nu ingen vänlig blick, de doftande
rosorna ingen huld kyss. Prinsessan gick sorgsen in i sitt
sofrum, nedsjönk på sängen och lutade sina tårfyllda ögon mot de
mjuka kuddarne. Då spridde sig en ljuflig domning öfver hela
hennes varelse, och ännu en gång hade hon samma dröm som
i skogen. Hon såg åter den unge älskelige prinsen. Nu,
li-De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
