Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 20. Pelle Båtsman - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PELLE BATSMAN.
147
står, störta mig i böljan, emedan en oemotståndlig kraft
tvingar mig att i detta ögonblick öfvergifva er.» Då de nu hörde, att
inga förnuftiga skäl på honom verkade, gåfvo de efter för hans
envishet och lemnade honom skeppsluckan, efter hans begäran.
Sedan han den bekommit, hängde han den pung, i
hvilken han hade sina pengar förvarade, omkring sin hals, bandt
sig sedan fast vid luckan och lät den derefter varsamt
nedsläppas, med flatan förut, i hafvet.
Till all lycka var det denna dagen stilla och lugnt, så att
endast vågornas gungande, i sakta mak, framdref Pelle
Båtsman, på hans underliga farkost, der han satt upprätt, alldeles
stilla, försänkt i djupa och besynnerliga tankar. Så fördref
han hela dagen; men mot aftonen sqvalpade vågorna honom
uppå land, och så snart han det märkte, fattade han i ett
närbeläget träd och höll sig fast. Derefter löste han sig från
luckan, gick längre uppåt stranden, nedgräfdé sina penningar på
ett säkert och för honom lätt igenkänneligt ställe och lade sig
sedan under ett träd att sofva.
Efter någon stund vaknade han dock af ett ovanligt
buller, och när han skådade fram i månskenet, såg han tvänne
gastar, hvilka med den största bitterhet slogos med hvarandra.
Då Pelle Båtsman märkte detta, sprang han upp, trädde midt
ibland dem och sade: »Kunnen J, stackare, icke ligga stilla och
roligt i grafven, utan med edert slagsmål störa en fattig
uttröttad resande i hans sömn. Det heter ju, att döden försonar
all fiendskap, är det skäl då att så här spöka omkring, för att
fortsätta edra tvistigheter?» Då svarade den gasten, som synbart
var sin motståndare underlägsen: »Gerna skulle jag vilja i ro
sofva den långa sömnen, om ej denne min fordna granne, den
jag vid min död hade den olyckan att vara skyldig sex
styfver, hvarje natt jagade mig ur grafven, för att piska mig,
emedan jag är oförmögen att återgifva honom denna summa. Och
som jag i mitt dödstillstånd icke är i stånd att förvärfva något
till betalning af min skuld, så lärer väl detta öde öfverhänga
mig ända till domedag.» Då Pelle detta hörde, sade han: »Arma
mask! har då ingen annan velat betala för dig de sex styfverna?»
»Nej, visst ingen,» svarade gasten. Nu vände sig Pelle Båts-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
