Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 2. Sjelfdukande Bordet, Gull-Åsnan och Dansande Knölpåken - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
246
SJELFDUKANDE BORDET, GULL-ASNAN
kommer man icke långt; gif mig ditt arf, så ger jag dig i
stället ett bord, hvartill du aldrig sett maken. Så snart du
säger Duk opp, bord! så dukar det sig sjelft, och all den mat
och de drycker, du önskar dig, stå genast derpå.»
Ett sådant bord behagade, som man väl kan tänka, vår
Jöns öfvermåttan. Han gick utan betänkande in på bytet, ty
nu kunde han äta och dricka hvad han ville, och det alla
stunder på dagen, hvilket kom Jöns särdeles väl till pass, emedan
han alltid hade god matlust och dessutom så fin smak, att han
ganska väl förstod att skilja öl från kaffe och skinka från
potäter, äfven om han blundade.
Den lilla mannen förde nu Jöns ett par hundra steg in i
skogen. Der stod en liten koja, byggd af bark och mossa och
af ett ganska oansenligt yttre; men när Jöns trädde in deri,
kunde han af förvåning ej framföra ett enda ord; ty aftonsolen
bröt in genom ett fönster af idel ädla stenar utaf alla färgor;
golfvet i kojan var belagdt med sammets-mattor, utsydda med
rosor af silfver och guldtråd; väggarne voro en enda stor
spegel, i hvilken blott guld och ädla stenar skimrade; kojans tak
tycktes så högt och blått som himlahvalfvet, och stjernor
glindrade deruppå. Men i denna praktfulla koja fanns intet annat
husgeråd än en stol och ett bord af simpelt träd.
»Der ser du bordet Duk opp,» sade dvergen; »tag ut och
försök det, och om bytet ångrar dig, så bär det åter in, och
jag ger dig arfvet tillbaka.»
Jöns bar ut bordet, sade: »Duk opp, bord!» och se
bordet var dukadt, och i dess fyra hörn stodo fyra kristallflaskor
med kostligt vin, och midt på bordet sågos de förträffligaste
rätter, och Jöns, som hade goda tänder och rymlig strupe, åt
och drack af alla krafter, och tyckte sig aldrig hafva upplefvat
en så herrlig stund.
’Medan han så satt och spisade, kommo några gesäller
vandrande der förbi. Dem bjöd Jöns att deltaga i kalaset, och
alla blefvo mätta af rätterna och muntra af vinet, och då de
gingo, kunde de icke nog tacka Jöns för hans gästfrihet.
»Så sannt jag lefver,» sade nu Jöns för sig sjelf i sitt
hjertas glädje; »den gamle dvergen är likväl en stor narr, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
