Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 2. Sjelfdukande Bordet, Gull-Åsnan och Dansande Knölpåken - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OCH DANSANDE KNÖLPÅKEN.
245
berättade sådant för dem; men de uppmärksammaste bland alla
voro dock hans tre söner, hos hvilka dessa berättelser väckte
en ifrig håg att sjelfva få beskåda så många herrliga och
underbara ting. Byen blef dem för trång och hade icke mer för
dem något behag, emedan de inbillade sig, att de skulle göra
en ofanteligt stor lycka i verlden.
Den äldste sonen Jöns sade derföre en dag till sin far:
»Jag trifs icke längre hemma, utan vill ut i verlden, hvarom
ni berättat oss så mycket. Jag beder eder derföre, att ni ville
gifva mig mitt mödernearf, på det jag må komma ut och
försöka min lycka.» Fadren svarade: »Blif hemma ännu ett eller
par år och vandra sedan ut i verlden; ty du är i sanning
något dum, käre Jöns, och de narra och bedraga dig säkert.»
Men fadren måtte nu tala aldrig så förnuftigt, så blef
Jöns ändå Jöns, och mente, att ingen skulle narra honom, ty
dertil vore han för slipad, och vore han nu också litet dum,
så skulle han väl bli en förståndig man genom sina resor. Så
tänkte vår Jöns, och det gifves Jönsar nog, som tänka på
samma sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
