Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 2. Sjelfdukande Bordet, Gull-Åsnan och Dansande Knölpåken - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
248
SJELFDUKANDE BORDET, GULL-ÅSNAN
-
-
aldrig få ett sådant bord!» »Kunna vi ej det?» inföll
hustrun. »Du är minsann ej det ringaste klokare, märker jag,
än den der dummer Jöns, som ej hade bordt låta förmärka
någonting om sitt bord, hade han blott haft för två öre
förstånd. Nå, hvad hindrar dig nu att taga hans bord och lemna
ditt i stället? Tror du väl det fårhufvudet märker bytet?»
»Orättfånget gods har ingen välsignelse med sig,» mente
värden. »Icke du heller,» genmälte hans äkta hälft. »Dertill
är du alltför enfaldig. Lyckan flyger dig ju riktigt på näsan
och du fångar henne icke; om stekta sparfvar komme flygande
direkte i munnen på dig, så gapade du väl, men toge dem
icke. Hvad gör du dig samvete öfver? Begriper du icke, att
i morgon eller öfvermorgon narrar någon annan bordet af den
dumme pojken, och hvad har du då för din
samvetsgrannhet?»
Så mycken vältalighet kunde vår man ej motstå, i
synnerhet som han sjelf hade ganska god lust till bordet. Han gick
derföre till Jöns’ sängkammare, lyssnade vid dörren, och då
han hörde honom snarka så att fönsterrutorna darrade, voro
borden snart ombytta.
Jöns, som ingenting märkt, tog morgonen derpå det
ombytta bordet på ryggen och vandrade hem.
–
»Hvad?» ropade fadren, när han såg honom komma, »är
det du, Jöns? Redan andra dagen kommer du tillbaka? Har
du så snart ledsnat vid att se dig om i verlden, eller kanske
har du re’n gjort så mycken lycka du önskar?» — »Ja, käre
far,» svarade Jöns; »just så är det. Jag har varit långt borta
i en stor skog, der jag såg bara träd, men lika fullt träffade
jag der min lycka, nemligen det här bordet, som jag köpt för
hela mitt arf af en liten dverg med långt skägg.» -
»Dumhufvud!» bannades fadren. »Nej slughufvud!» mente Jöns. »Se
inte så grått på mig, kära far, ni skall snart erfara hvad mitt
bord duger till. Bjud slägt och vänner, så många ni vill, hit
i afton, så skall jag undfägna eder alla med viner och rätter,
som ni aldrig förr smakat, och det utan att någon tappning
eller kokning behöfves.» Och härvid såg Jöns så vigtig och
djupsinnig ut, att fadren väl kunde märka, att det var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
