Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 2. Sjelfdukande Bordet, Gull-Åsnan och Dansande Knölpåken - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OCH DANSANDE KNÖLPÅKEN.
249
allvar. »Besynnerligt låter det väl,» tänkte den gamle, »men
de dummaste spån ha ofta mesta lyckan,» och så bjöd han
utan betänkande sina vänner och grannar, och Jöns höll sig
rätt dryg och förnäm, och sade för sig sjelf: »Nu skola de få
spärra upp både mun, näsa och öron, att se hvad jag blifvit
för en man; ty hvad jag bjuder dem, deruppå hafva de aldrig
varit bjudna förr.»
Så skedde äfven, ty när Jöns med mycken högtidlighet
ställt bordet midt på golfvet och ropat med väldig stämma:
»Duk opp, bord!» på det alla måtte förnimma hvad för en
trollkarl ban var, så märktes icke den ringaste förändring på
bordet, och huru han än vände det, förblef det lika
omedgörligt, hvaröfver alla började rätt hjerteligen skratta, utom
undergöraren, som stod der så flat, att ingen dödlig varit det
mera, och gamle fader Welten, hvilken begynte dundra som
en åska och slog med sin knutna näfve verkeligen ned på
sonens ena öra, så att det blixtrade den stackars Jöns för
ögonen. Och som nu alltid inträffar vid oväder, så förfogade sig
hvar och en hem till sitt, men glömde ej att omtala den släta
undfägnaden samt utskratta den stackars Jöns och fader
Welten.
Men Jöns var likväl ej så dum, att han icke kunnat vara
ännu dummare; ty dagen derpå tog han sitt bord på ryggen
och gick att uppsöka dvergen för att säga honom, att han ville
göra ombyte, emedan bordet förlorat sin undergörande
egenskap. Dock nu återfann han hvarken koja eller gubbe, och
alla, han frågade, gåfvo honom det besked, att en sådan liten
man och en sådan koja aldrig funnits der i skogen. Jöns
måste derföre åter förfoga sig hem och var nu klok nog att slå
alla vandringstankar ur hågen. I stället bad han fadren rätt
ödmjukt, att han måtte få tjena honom som dräng för mat
och lön, hvilket fadren gerna tillstadde honom.
Men Toffel, fader Weltens andre son, tänkte: »Min käre
broder Jöns är verkeligen något för dum, ehuru han är den
äldste ibland oss. Jag har också lust att försöka min lycka,
men nog skall jag bära mig klokare åt.» Han begärde derföre
af fadren sitt mödernearf, och då inga föreställningar hjelpte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
