Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 2. Sjelfdukande Bordet, Gull-Åsnan och Dansande Knölpåken - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252
GULL-ASNAN
SJELFDUKANDE BORDET,
-
en rik och förnäm man,» och dervid kastade han i glädjen sin
mössa högt upp i luften. »Nå nu ser jag, att du verkeligen
börjar blifva förståndig, kära Michel,» sade hans hustru. -
»Ja visst, min gumma,» svarade mannen, »nu har det ingen
nöd; ty förståndet kommer alltid med penningarne, och nu vill
jag visa, att jag, hvad hufvudet beträffar, är så väl utrustad
som någon.» »Åh,» inföll hustrun leende, »på hufvudet har
du alltid varit ståtligt utrustad, du alldrabeskedligaste man.»
-
Tidigt följande morgon begaf sig Toffel på hemvägen och
föreställde sig derunder rätt lifligt huru hans far skulle glädja
sig, och broder Jöns bli flat. Han kom lyckligt hem, och nu
måste alla slägtingar, grannar och vänner åter bjudas att se ett
underverk, ehuru gamle fader Welten föga tyckte om detta skryt
och mente, att det kanske ej skulle aflöpa bättre än förra gången.
»Nå, gifven nu noga akt,» sade Toffel drygt och sjelfklokt,
när alla voro församlade. »Här sen J en åsna, som ser
alldeles ut som en vanlig åsna, men när jag säger till henne: Slå
opp! så slår hon opp, och ur hofvarne flyga idel guldmynt,
hvaraf J kunnen få plocka så många J viljen, ty jag vill göra
er allesamman rika och lyckliga.»
-
»Det der låter ganska godt,» tänkte de bjudna; »Gud gifve
blott, att det icke går nu som med Jöns’s bord!» — Men just så gick
det, ty ehuru mycket än Toffel ropade åt sin åsna: »Slå opp!»
så stod hon alldeles stilla, till stort bryderi för den arme Toffel,
som slutligen blef så förargad öfver sin åsnas envishet, att han
begynte slå och sparka henne af alla krafter, hvilket ock till
slut hade den påföljden, att hon verkeligen slog upp, men icke
var det något guldmynt som dervid kom i dagen. Nu kunde
vänner och fränder icke längre hålla sig allvarsamma, utan alla
menniskor utskrattade den stackars Toffel, som, hvár han gick
fram i byen, förföljdes af ropen: »Åsna, slå opp! ha ha! Åsna,
slå opp!»
Det hjelpte icke, att Toffel gick att söka dvergen, ty han
fann honom icke, utan måste vända om helt nedslagen och,
likasom den äldre brodren, tjena fadren såsom dräng, och så
snart man talte om åsnan Toffel, visste minsta barn hvem som
menades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
