Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 2. Sjelfdukande Bordet, Gull-Åsnan och Dansande Knölpåken - Variant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VARIANT.
257
nu mätt?» Hon svarade: »Jag är så mätt, att jag ej orkar Ata
mer.» När de kommit hem, frågade han henne å nyo, om hon
nu en gång var riktigt mätt. Men geten svarade:
»Hvaraf skulle jag vara mätt?
Jag sprang bara på grafvar,
Och der fanns intet att gnaga. → Mä, mä!»
Då blef skräddaren ond, ty han fann nu, att han utan orsak
kört bort sina tre söner. »Vänta litet, du otacksamma varelse,»
ropade han; »du skall aldrig mer kunna visa dig bland anständigt
folk.» Och derpå sprang han efter sin rakknif, tvålade in getens
hufvud och rakade det alldeles skalligt, hvarefter han tog piskan
och körde bort henne.
Nu var skräddaren ganska ledsen, att han skulle lefva
alldeles ensam, och hade gerna återsett sina söner, men ingen visste
hvart de hade tagit vägen.
Den äldste sonen hade kommit i lära hos en snickare, som,
då han lärt ut, skänkte honom ett litet bord, hvilket hade den
egenskapen, att när man satte det på golfvet och sade: »Bord,
duka dig!» så dukade det sig sjelf och fylldes med alla slags
rätter, så många som fingo rum, jemte ett stort glas med godt vin.
Med detta bord kom den unge snickaren en afton till ett
värdshus, der han bjöd gästerne att spisa vid det underbara bordet.
Värden, som härigenom lärde känna dess egenskap, bytte om
natten ut det mot ett annat, hvilket skräddaresonen bar hem utan
att märka bytet. Slägtingar och vänner bjödos nu tillsammans,
men bordet ville icke duka sig, och far och son fingo stå der med
skammen.
Den andre sonen hade fått tjenst hos en mjölnare, som, då
läroåren voro slut, skänkte honom en åsna, hvilken gaf guldstycken
ifrån sig, så snart man ställde henne på en matta och ropade:
»Briklebrit!» Han blef samme värd narrad på lika sätt, som sin
äldre broder, och hans försök att vid hemkomsten mynta guld med
sin åsnas tillhjelp, hade följaktligen lika liten framgång.
Den tredje sonen lärde ut hos en svarfvare, som gaf honom
en säck med en käpp uti. När han ropade: »Käpp, ur säcken !»
så sprang denne fram och dansade på dens rygg, hvilken han fått
anvisning uppå, ända till dess egaren ropade: »Käpp, i säcken!»
då han åter begaf sig in i sin gömma. Med tillhjelp af denna
käpp skaffade nu ynglingen bordet och åsnan tillbaka, och från
denna stund lefde skräddaren med sina söner i ständig lycka och
glädje.
Men hvar tog geten vägen, som var orsaken, att alla tre
sönerne blefvo bortkörde? Hon sprang in i en räfkula. Då räfven
kom hem och tittade in, fick han se ett par stora och brinnande
Sv. Folkböcker. II.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
